Om jag var Johan Croneman

Alla recensenter värda namnet har någon gång fabulerat ett verk som gått i tryck.Anledningarna är många.

Kanske anlände du för sent på grund av ett hjärtslitande gräl med sambon om huruvida fondväggen i sovrummet skulle vara citrongul,rapsgul eller helt enkelt lavendel, för lavendel är ju fortfarande jävligt avslappnande. Eller så var du kanske så full att du inte minns föreställningen något vidare eftersom du var upptagen med att leta chilinötter på golvet hela första akten. Kanske, kanske var det till och med så att du inte kunde koncentrera dig alls eftersom du i ditt gubbsjuka tillstånd inte kunde slita blicken ifrån de grovt hånglande tonåringarna tre rader bak.

I vilket fall som helst så älskar Klätterbilder recensenter och recensioner. Här kommer nu Sveriges första recension av Dosage V, helt osedd.

Dosage är den amerikanska klätterfilmsserie som produceras av bröderna Lowell, konceptet är enkelt men vinnande. Varje dosagefilm innehåller ett antal olika spots och en handfull olika klättrare som avverkar mängder av linjer i olika stilar. Mycket bouldering men en del trad och sport bjuds också. Alla klättrar i nytvättade t-shirts eller bar överkropp och sedan filmar man det i en kvalité som överträffar det mesta i branschen.

Senaste tillskottet, nummer fem i ordningen följer gamla hjulspår, som börjar bli ganska djupa nu, och maler på med lite blandat smått och gott. Några valda delar:

Meltdown:
Beth Rodden för en episk kamp mot sitt eget självförtroende och en spricka som tydligen är hård. En av de hårdaste i världen till och med, se där. Bildsekvenserna består mest av fall, ofta till följd av en missad smearning. Varje smearning visas dessutom i närbild för att vi alla skall förstå precis hur smearigt det smeariga steget är. En och annan käck säkringsplacering demonsterar hur stressigt det är att klättra trad. Det hela dränks i en voiceover som mest består av: ”When i first looked at this route, I thought it was way too hard for me”,”At first I couldn’t even do any of the single moves”,”I really felt like I had to overcome my own mental image of my climbingability”. Någonstans här dyker det upp någon New Age-musik som suger. Efter X antal dagars belägring ger leden ,surprise,surprise med sig. Beth är glad igen och tror på sig själv. High five.

Mission: Albarracin:
Jason Kehl och Chris Lindner åker till Albarracin för att bouldra. Först en liten talking heads-scen dör de sköna killarna turas om att berätta om sin kärlek till nyturer,bouldering och roliga frisyrer. Sen börjar catchandet. En lite mer upptempoklättring än Roddens dito kan man säga. Mycket dynos, mycket fall och mycket skrik. Dudemätaren visar ”Extreme dudeness” och killarna turas om med att kokettera med sin brist på andra intressen än klättring. Uttrycket ”spanish chicks” förekommer tre gånger, följt varje gång av något som lättast beskrivs som grabbflabb. Ett fördjupande personporträtt av Kehl ingår där man får se honom i kostym. Okommenterat.

Yangshuo:
Franska klättrarna Michael Fuselier och Axel Ballay ger sig på kalkstenstornen i Kina, det hela bjuder på vackra vyer en hel del repklättring och textad frangelska. Alla mellanscener består av kinesiska bönder med väldigt dåliga tänder. Favoritsvordomen är ”putain” och eftersom amerikaner är språkblinda så har man glömt bleepa det. Den totala bristen på fransk mat blir inslagets comic relief eftersom alla vet att fransmän är ena kräsna jävlar.

Sammantaget då, något nytt? Nej, filmen bjuder på det gamla vanliga. Mycket klättring för pengarna (30 minuters extramaterial) och allt snyggt och kompetent paketerat. En klätterfilmsvärldens motsvarighet till BigMac, fast mättande. Just nu finns det inget bättre att se när det gäller klättring.

6 reaktioner på ”Om jag var Johan Croneman”

Kommentarer inaktiverade.