Recension av Committed

Vad gör man när man tvingas sitta på jobbet en lördagkväll? Tittar på klättringsfilm såklart!

Committed är Hot Aches Productions senaste alster. Precis som i Hot Aches förra produktion ,E11, handlar det här om hård trad-klättring, det vill säga repklättring med väldigt varierande möjligheter till säkring, i princip alltid åt det lite mer begränsade hållet. Varje led beskrivs med ett E-tal vilket anger hur pass lättsäkrad den är. E1 har de bästa förutsättningarna medans om du kommer upp i E9 och högre så börjar säkringarna mer likna en tandpetare med ett par varvs fisketråd virad runt sig, instoppad i ett fågelbo. Ni fattar.Känner ni igen konceptet? Det är i princip exakt samma som gamla klassikern Hard Grit.

Under filmens gång får vi träffa de brittiska öarnas (Irland får vara med på ett hörn faktiskt) bästa klättrare på en mängd varierande linjer. Mest fokus ligger på allroundklättraren Dave MacLeod och boulderpojken James Pearson som nu gett sig på trad. Jag skulle dock önska att ännu mer fokus låg på dessa två, emellanåt tenderar filmen att kännas något splittrad med alla olika klättrare och den tillåter sig sällan att stanna upp och kontemplera över de stundtals helt otroligt svettiga prestationer som susar förbi.

Dave MacLeod

Rent tekniskt så lämnar filmen en del övrigt att önska, det syns lite väl tydligt att det inte direkt är amerikansk budget. Som exempel kan jag nämna problem med fokus vilket känns helt oacceptabelt i en professionell produktion. Ljudmässigt är det en bra balans mellan musik,vilken i det här fallet håller sig på en ickestörande nivå, och ljudeffekter. Det obligatoriska vindblåset i micken kommer vi dock givetvis inte ifrån.

När man kommer till det som jag upplever som det viktigaste i en klätterfilm, alltså om den engagerar, är Committed långt före de amerikanska motparterna. Jag sitter som klistrad och kommer på mig själv med att vid flera tillfällen hålla andan och tyst mässa ”fall inte,fall inte”. Handsvett produceras i en mängd som för tankarna till medicinska biverkningar alternativt tonårspsykos, med andra ord så stressar filmen en något ofantligt.

Det är en mängd linjer som klättras, av väldigt olika karaktär. Allt från 15 meters solo på grit till havsklippor ute på en avlägsen,obebodd ö. Gruppen klättrare varierar även den, mest i fråga av kapacitet men den minsta gemensamma nämnaren är dock att alla klättrar på gränsen av sin förmåga och det bidrar till att alla inslagen känns spännande.Ett stort plus är detaljen att man så tydligt får höra allas maniska peppande av sig själva medans de klättrar. Inget skrålande entourage utan bara blåst i micken och en stilla viskad bön från den inknutne. Det ger en fascinerande inblick i tradklättrarens psyke.

Det här är ju trad och ingen trad utan lite blåmärken. Jag tror inte någon som sett Hard Grit kommer glömma fallet på Gaia som är filmens öppningsscen. En annan engagerande klättringsbedrift i Hard Grit var när Seb Greive kämpade sig upp för Meshuga. Under den klättringsekvensen hann jag ett antal gånger tänka tanken ”Det kommer bli riktigt illa om han faller nu”. I Committed får vi se precis hur illa det är att falla av Meshuga, käckt demonstrerat av en pigg ung britt.

Seb Grieve på Meshuga

Avslutningsvis då, hur bra är filmen? Jag hade skyhöga förväntningar efter att ha sett E11, och de kom nog lite på skam. Det här är en bra film, tyvärr blir den lite för splittrad med ett för brett persongalleri, dessutom är den tekniskt för dålig för att jag skall bli helt såld. Det som den lyckas med är att förmedla känslan av klättring, att visa upp en hel del vackra linjer och att få iallafall mig extremt klättersugen. Man kan sammanfatta det hela som Hard Grit fast bättre.

Filmens skönaste lirare är australiensaren Ben Cossey som soloklättrar en 15 meters grit, hans pepptalk går inte av för hackor, institutionaliserad är min första tanke.