Söndagsbilagan

Jag har länge misstänkt det men aldrig tagit mig tid till att utforska om det är sant. Alltså om bouldering gör sig som tv-sport. Här hittar man länk till några klipp från finalen i Nordic Boulder Challenge -08.

Och visst funkar det, bouldering är ju som gjort för publik. Snabb, imponerande klättring och en inte oansenlig stressfaktor som infinner sig när flashmissarna börjar komma. Kul upplägg med expertkommentatorer som är precis sådär imponerade som expertkommentatorer alltid är trots att de sett samma sak hundratals gånger förut.
Släng in en leaderboard och proffsigare redigering så tror jag det skulle gå hem även i de stugor som inte härbergerar klättrare. Dessutom skulle jag äntligen få en ursäkt att sitta på söndagseftermiddagen och dricka folköl i nätbrynja samtidigt som jag skriker: ”Men vafan! Till och med jag skulle sätta det där movet…”

 

Senaste klätterfilmen som hamnat under luppen är Hein de Vos’ Rocklands som utspelar sig i just Rocklands. Posterboy är Fred Nicole som ackompanjeras av framförallt Scott Milton men även lite annat löst folk. Efter världens längsta intro med sydafrikansk indiemusik drar så klättringen igång. Som vanligt är det ett klassiskt upplägg. Godbitarna i området betas av i tur och ordning och varvas med kvasifilosoferande och allmänt prat om klättring som pendlar mellan att förklara att det är lättare att klättra när det är kallt till att dieter är för idioter. Själva fotot i filmen är genomarbetat och vackert med klar tyngpunkt på snygga kameraåkningar i slowmotion. Musiken består till 90% av sydafrikas svar på Massive attack men för att vara dåligt är det ganska bra. Egentligen borde jag hata filmen, redan efter fem minuter surnar jag till över bildlösningar och slowmotion, över samma sega svar på samma sega frågor. Men sen händer något, sakta men säkert nöter filmen ner mig tills jag halvsover med ett oväntat lugn i kroppen, filmen lyckas på något vis med sin slowmotionfrossa och suggestiva musik förmedla precis den där känslan man får av perfekt klättring, klättring där man flyter fram från grepp till grepp, där minsta lilla tvåfingersknopp känns som en jugg man kan segla vidare ifrån. Helt enkelt ett lysande exempel på att man faktiskt kan visualisera en känsla även i klättringsfilmens povra värld.Kanske är jag bara svältfödd på klättring men jag gillar den här filmen. Sen är det ju alltid mycket lättare att köpa kvasifilosoferande när det sker på frangelska respektive sydafrikansk engelska.

Filmens två starkaste scener är dels när Scott Milton ,amerikansk medborgare, toppar ur Nutsa 8a+. Instinktivt kastar jag mig över volymknappen för att sänka men vad händer? En tung utandning och enkelklapp med händerna. Sen är det färdigfirat. Det här är stort. Ingen spring break här inte. Påminner om urtoppningarna i sveriges än så länge bästa boulderfilm Überholsprestige. Den andra vackra scenen är när någon för mig okänd fransman i giftmördarpage och bar överkropp säger ”Diz iz fycking leisure”. Det låter så otroligt mycket mer lifestyle än alla miljarder ”Dude” man får simma ryggsim genom i gängse amerikanska produktion.

Tusen-tranor vädrade det här klippet häromdagen:

Dawes and Dixon on the Indian Face from UKClimbing.com TV on Vimeo.

Det är kul med förebilder. Kanske inte så mycket idoler utan helt enkelt folk som verkar vara otroligt sympatiska i kombination med att besitta en lysande klättringsförmåga.

Det är ju lite lömskt det där med förebilder, oftast blir det att man projicerar sina egna egenskaper på en annan person, man ser helt enkelt upp till det man upplever som sig själv fast i en annan person och motsatsen är då självklart att irritera sig på personer som man kan projicera sina oönskade, icke smickrande egenskaper på. Jag tror det var Jung som sa att växa upp handlar om att ta tillbaka sina projiceringar. Det skulle väl på sikt innebära att man slutar irritera sig på vissa klättrare (Jason Kehl jag tittar på dig) och kanske till och med börja njuta av Dosageserien. Kanske… på sikt.

På kulturfronten en del nytt. I lördags öppnade utställningen ”Moldavien” av fotografen Åsa Sjöström. Hon visar upp bilder hon tagit under sina resor i Moldavien under 2005 och 2006, en del har redan publicerats i Sydsvenskan och en del har dykt upp i World Press Photo men de är klart värda att se om. Utställningen är på galleri Kontrast och pågår fram till 25:e januari. Till snålhetsjuntan kan jag tipsa om att det är frivillig entré. En sista bastion som står emot borgarnas idé om konst på marknadens villkor.

 

 

 

 

 

 

 

Foto Åsa Sjöström