Kniven mot strupen

Jag gillar betamangling. Att ställas inför något man aldrig klättrat förr och metodiskt bryta ner problemet i små hanterbara delar. Att hitta den där exakta hälplaceringen som gör matchingen till en lek, flytta tummen två millimeter och känna hur allting förändras.Helst skall ju betaletande leda fram till en send. Att hitta rätt beta för sent är i mitt fall mer regel än undantag.

Våldsam alltså. Kanske inte direkt en klassiker men sen jag första gången såg problemet klättras i den vid det här laget gamla filmen Tjugo på Kjuge har jag varit riktigt,riktigt sugen. Låg travers på krimpar. Låter det spännande? Trodde inte det. Vi har alla våra fetischer, krimpa 75 cm över marken med häl i huvudhöjd är min. Eller en av mina kanske jag skall säga.

Så var det betan. Den tog sin tid. Slutkörd i axlarna och med hyfsad pump i underarmarna hade jag äntlingen hittat lösningen. Min lösning. Lugnet infinner sig och nu fattas bara snickers och en kvarts vila. Trodde jag. Plötsligt släcker någon lampan. På bråkdelen av en sekund är himlen täckt av tunga, svarta moln. Vinden river tag i grenarna och små stänk börjar leta sig ner genom lövverket. Svarta fläckar dyker upp mitt på den välkritade slopern. Kritar på nytt. Fläckarna kommer snabbare, sprider sig. Jag kastar mig ner i starten för vad jag vet är sista chansen. Första moven sitter, hälen är som fastlimmad, skickar vidare, flyttar med foten. Nästa krimp, slänger runt benen. Når precis i catchen. Pressar skakande ihop fingrarna runt nästa grepp och laddar på mot kanten. I samma stund som jag fuljuckar mig upp på blocket så brakar det loss på allvar och störtskuren spolar blocket rent. Småfnittrande sitter jag i ösregnet och tänker att vissa sends är inte bara lite, utan otroligt mycket skönare än andra.

En reaktion på ”Kniven mot strupen”

Kommentarer inaktiverade.