Konsumtion

Jonas drar en intressant parallell mellan tickningsmentalitet och konsumtionshysteri: ”…det enda som räknas är en avslutad upplevelse.”

Jag kan definitivt känna igen samma stress i konsumtion som i klättring. Eller jag gjorde det i alla fall så länge jag höll mig med ett scorecard. En dag i skogen blev inte riktigt lyckad om det inte genererade några nya tickar på listan, helst något hårdare än senast, allt för att maximera poängen. En dags klättring på gamla, redan gjorda favoriter framstod mer och mer som en bortkastad dag.
På samma sätt som konsumtionen aldrig kan sluta eftersom själva njutningen är kopplad till köpet mer än till det efterföljande ägandet kan en klättringsbedrift aldrig bli bra nog. Glädjen kopplas till ticken, det fysiska nedskrivandet av bedriften (publiceringen av bilderna på blogg etc) i stället för ansträngningen eller upplevelsen i sig, klättringen. Efter den lilla stapelförskjutningen i scorecardet infinner sig snabbt känslan av tomhet. Var det detta jag la två månader av mitt liv på? Fick jag inte ut mer? Bedriften övergår från berikande till meningslös och jakten börjar om på en ny tick. Helst en som skall kännas lite längre, kanske något hårdare? Något som ger mer poäng? Belöningen i paritet till ansträngningen eller kostnaden om man så vill. Allting påhejat av en nyhetsrapportering som är inriktad, av naturliga själ, på prestation.
Poängjägare är ett släkte för sig kan man hävda men på samma sätt som poängens falska värme lockar så ligger graden där med sin förrädiska sirensång. Ständig utveckling, likt hajen som aldrig kan sluta simma måste du hela tiden uppåt i skalan, framåt. Starkare, smidigare, bättre. Begäret efter att klättra hårdare bara tilltar för varje flytt upp i gradskalan: ”Om det här gick, klarar jag då en 7c? 8a?”. Till slut hänger graden framför ögonen som ett rött skynke. Du måste ha den, inget är viktigare. Du märker inte ens hur all glädje rinner ur dig för varje stångningsförsök.Kosta vad det kosta vill. Att du står och stampar i tjälig träskmark mitt i februari, minus 5 och kastvindar på 20 sekundmeter bara för att jaga stick känns plötsligt helt naturligt. Den nya 7c+ som du ser alla ticka av i rasande fart är ett lika stort måste som jeansen eller skjortan. I jämförelsehelvetet blir dessutom ditt scorecard aldrig bra nog eftersom du alltid jämför med de som är bättre, har fler tickar, hårdare tickar,finare tickar. På samma sätt som konsumtionshysteri jagar dig att skaffa större bil,större båt, större hus. Tjäna mer, köp mer, lev mer. Du sitter framför ditt till brädden fyllda scorecard och drabbas av den smärstamma insikten: ”Fan jag har ju inget nytt att visa upp”
Något som gör mig nyfiken är om man kan dra resonemanget så långt att till viss del förklara bouldringens popularitet med att aktiviteten ligger så nära samhällsmentaliteten i stort: snabb tillfredställelse. Inget kladd med topprep, ledskräck och en massa utrustning som skall släpas runt. Vik upp mattan, ticka! Logga! Köp t-shirten i årets färg och skor med Special toehook grip structure. Köp en livstil.
”Jag tickar, alltså finns jag”

10 reaktioner på ”Konsumtion”

  1. Bullseye! Tänk om inte fanns för att publicera sina bedrifter…hur många skulle förlora sin största drivkraft?

    //Ola Tuvesson

  2. Tänk så här istället:

    Har du någon läsare som inte har sett Trainspotting på biograf?

    För att svara på Olas fråga skulle jag svara ingen.

    Den största drivkraften för de flesta i min omgivning är att hela tiden förbättras, oavsett om de har scorecard eller inte. Undantag finns, men då är det verkligen undantag.

    Därför tror jag inte heller att man kan förklara bouldringens popularitet på detta sätt.

    /Jon

  3. Jo så är det nog för de flesta. Men eftersom det enklaste sättet att mäta i många fall är scorecard eller grader blir det kanske lätt en fixering.

    Jag tror inte heller att den enda,allting överskuggande drivkraften för klätterpopulationen är att visa resultat, allting landar ju till syvende och sist på individnivå. Men det är en intressant inställning att konstant vilja förbättras, att det aldrig är riktigt bra nog, det tror jag är en känsla hos väldigt många och nu pratar jag givetvis inte om de som satsar på elitnivå utan vanliga korpenklättrare.

    Jag kan inte påstå att jag känner ett motsvarande behov att t ex springa på bättre och bättre tider när jag löptränar.

  4. Jag kan iallafall ibland vara tveksam om jag ska åka till en sunkig klippa där jag tror mig kunna ticka några leder eller en mer krävande klippa med finare leder men där jag kanske inte kommer kunna ticka nåt.Till sist brukar jag ändå ta mig samman.
    /Tobbe

  5. Jo, känner igen det där. Känns som om man får ut väldigt mycket mer av att rasa av från något bra än att åla sig upp för skit.

Kommentarer inaktiverade.