Recension av The Sends

The Sends är kanadensiskfödde Shawn Boyes tredje svenska klätterfilm. Den tar avstamp i den amerikanska dosagetraditionen och följer en rad av de mer celebra svenska klättrarna genom ett flertal varierande dicipliner. Från nattbouldring i ljuset av hostande dieselaggregat via soldränkt DWS på västkusten till Granitgrottans sportklättring.

The Sends ,en parafras på dykningens ”The Bends” i vanligt språkbruk kallad dykarsjuka, kretsar kring vad som driver vissa att satsa så mycket, pressa sig så hårt och i vissa fall utsätta sig för anmärkningsvärda risker i den eviga jakten på att senda. Regissören agerar själv spirituell vägledare genom filmen och har verkligen lagt ner möda på att fånga klättrarnas tankar kring den egna sporten. Intervjuerna är många och man hinner komma under skinnet på både en och två av de flitigast förekommande. Tyvärr upprepas stilen från Swedish Meatballs vilket innebär att även de svenska klättrarna pratar engelska. Kanske är undertexter ett väldigt avigt arbete men det blir skevt i en svensk produktion med svenska klättrare som pratar engelska. Vi brukar skryta med det mest engelsktalande landet utanför de brittiska öarna och så är det kanske men så jävla bra är vi inte. Annars är det enda jag saknar i intervjuväg en lite mer ingående uppföljning av tankarna kring Dab och låsning av projekt. Båda delarna nämns men lämnas tämligen okommenterade.

Den som får vika ut sig mest kring klättring och att senda är Peter Bosma. Mycket tack vare en till synes utpräglad vana att sätta ord på sina tankar. Många ord. Risken med en klätterfilm med utforskande ambitioner är att hamna i det pratiga facket. Det balanseras verkligen på gränsen mer än en gång och räddningen är i mångt och mycket att det inte är några 18-åringar i rufsiga frisyrer som skall tänka till utan faktiskt vuxna människor som har något att säga. En väldigt kul detalj är för övrigt Bosmas och den också mycket förekommande Stefan Wulfs kommentarer om varandra. Det finns dock en balans i filmen och den stavas Scott Mooney. Själva antitesen till Bosmas filosofi om gemenskap, kollektiv sendarglädje och att sporra varandra. Scott konstaterar lakoniskt: ”You don’t need to go climbing with so many people do you? They’re not gonna help you up anything”.

Trots den filosofiska ramen bjuds det på mycket klättring och precis som dess amerikanska föregångare är den stora behållnigen att man får ta del av så varierande klättring. Några av höjdpunkterna är Stefan Rasmussens till synes outtömliga entusiasm när han i djupaste skogarna i småland hukar sig ner över det kroknade dieselaggregatet i förhoppning om några timmars bouldrande till. Stefan Wulfs bestigning av Elefantsprickan, en shallow water solo utanför Stockholm, att på nära håll få följa Bosmas extrema sendarpsyke och se Björn Strömberg som efter att äntligen besegrat Leroy sitter skäggig och bakis i soffan med en flaska JW på bordet framför sig: ”I think I need som time just to get all my stuff together”.

Boye visar sin vana trogen fingertoppskänsla för att plocka ut rätt folk till sin film och mixen av personligheter lyfter verkligen filmen, ett särskilt omnämnande går till Stefan Wulf. Mannen är född att vara framför kameran och skulle med lätthet bära upp en film på egen hand. Annars hade det varit kul om man fått ta del av den yngre generation klättrare som är på gång, namnen som dyker upp i The Sends har funnits på tapeten ett bra tag nu och nog måste det finnas lite nya talanger att blanda upp laget med?

Rent tekniskt håller filmen inte amerikansk klass, vilket man inte kan förvänta sig, men Boye har helt klart utvecklats sedan starten och det är i särklass den bästa av hans filmer. Tyckte till och med mig ana en bompanorering någonstans. Soundtrack är en annan av hans styrkor och det visas återigen. Jag skulle inte ta i någon av låtarna med tång men till filmen fungerar det klockrent.

Till syvende och sist är det en habil svensk (väder nämns otaliga gånger) produkt. Mycket klättring, bra mix av klättrare och en skön inramning. Boyes bästa.

5 reaktioner på ”Recension av The Sends”

  1. I klätterfilmer såväl som porrfilmer behövs inte så mycket handling och snack. Kan de inte haja det?

  2. Hmm, just den liknelsen (med porrfilm alltså) sägs konsigt nog(?) ha gjorts angående just The Sends.

    Tack för recensionen.

  3. ”Boye visar sin vana trogen fingertoppskänsla för att plocka ut rätt folk till sin film”

    Precis. Hade bara inte Jenny lyckats sticka fram och spotta i Ålandssekvensen hade filmen varit helt kvinnobefriad och fingertoppskänslan fullbordad…

Kommentarer inaktiverade.