Petit bourgeois

Det här var lite intressant.

Frågan man omedelbart ställer sig: ironi? Visst ironin har i de bredare, yngre lagren av befolkningen kanske tappat något av sin tjusning. Det är väl ingen som inbillar sig att det är den drivande kraften inom humor längre. Den gör små bejublade framträdande här och där likt en gammal Lindemansketch som bara går att uppskatta om man använder kateter och inte längre har kvar sina naturliga tänder. Men ändå. En del använder den fortfarande. Basera ett helt inlägg på ironi? Kanske. Inte otänkbart, inte alls. Men troligt?

Kan det, håll i hatten, vara på allvar? Kan det vara för bra för att vara sant? Kan det vara så att det faktiskt är en riktig rådiss av en av grundvalarna i svensk klätterbloggning? Säger Boye verkligen att här killar, här skall ni få se hur det skall göras? Finns det en minimal chans att det är det totala storhetsvansinnet som exploderar i den så vänliga och försiktiga klättervärlden, givet att man räknar bort anonyma förstås. Att man dessutom ger sig på Climbingpics som ingen normalt funtad människa kan säga något illa om. Klättersveriges intensivaste feelgoodblogg som manifesterar det som många klättrare tappar längs med vägen: Glädje.

Att kritiken dessutom består i att kvaliten på materialet är för lågt och att Boye skall förklara hur man gör. Jag sätter nästan min dubbla latte macchiato i halsen i en attack av bubblande tonårsfnitter. Kissar på mig av skratt i mina Acnechinos.

En stilla tanke, borde man inte själv ta ganska krämiga bilder innan man pissar på någon annans? Eller rättare sagt behöver man pissa på någon annan om man tar krämiga bilder?

Så en rad handfasta tips. Vi går inte igenom alla. Givetvis inte. En snabb skummning och vi fastnar för: Tredjedelsregeln. Finns det en enda vettig fotograf som behöver tänka på den? Titta i sökaren, gillar du vad du ser: tryck av. Det är den enda regel du behöver. Fota det du själv vill se, troligtvis finns det fler som delar din smak. Om inte så är det de som har dålig smak och inte du. Skall du bygga upp ditt fotograferande på regler kommer du inte långt. En blyröv fotad enligt tredjedelsregeln är fortfarande en blyröv. Ingen vill se den oavsett hur välkomponerad den är.

Vart leder det här resonemanget då? Ingen vart som vanligt. Jag hoppas innerligt att det är på allvar. Inlägget allstå. Så jag kan dra av min slutkläm.

Climbingpics för mig är själva definitionen av vad en klätterblogg bör vara. Inget teoretiseande, ingen prestationsångest, ingen von obenattityd. Ren klätterglädje destillerad till bilder och för all del videos. Den andan genomsyrar materialet. Jag blir aldrig så sugen på att klättra som när jag läser just Climbingpics för den bilden de förmedlar av klättring är just vad klättring är för mig när det är som bäst. Om de följer gängse fotolagar? Vem bryr sig, att fokusera på det är som att ställa sig upp i en Dylan Moran-monolog och beklaga sig över att han inte knutit skosnörena likadant.

Så slutligen en snabb lektion om klätterbloggande:

1) Producera material som är värt ett skit, om det så är bild,video eller text.
2) Publicera det.
3) Inse att någon annan alltid är bättre. Försök slå dem, var nöjd om du lyckas.
4) Behöver du säga att du lyckats har du misslyckats.

5 reaktioner på ”Petit bourgeois”

  1. To Peter and all you guys at Climbingpics, I think you guys do a great job, your blogg is one of my favorites!

    Johan, I hate to give away secrets… But, photography is in the eye of the beholder. Please don’t take anything too seriously, we’re talking about our shared hobbies here, I’m glad you got a laugh out of it 🙂

  2. Shawn, att ta saker för seriöst är själva grundbulten i hela min diskreta charm. Synd att det inte var så allvarligt menat då klättersverige har alldeles för få fall av hybris.

    Nå ja, precis som du konstaterat var det kul så länge det varade.

Kommentarer inaktiverade.