Monolith – Ett efterlängtat sänd

Vissa problem är helt enkelt svårare än andra. Monolith var definitivt ett av de svåraste problemen jag gett mig i kast med. Gradmässigt borde det inte vara omöjligt för mig. Vid första besöket kom jag relativt snabbt upp till toppskicket, drog till och höll kvar i (vad jag då trodde var) toppen.

Besöket efter hade jag verkligen toppvittring. Men, häng på toppen, sen ner.

I oktober hade jag i princip bara Monolithen i huvudet när vi åkte ner den fina hösthelgen. Martin Jurander gjorde mig sällskap och peppade mig i flera timmar första dagen, jag kom långt men inte upp. Andra dagen hade jag inte tänkt klättra mer på den, suget och glädjen var liksom borta från problemet. Efter viss övertalning gick Martin och jag tillbaka för att få gjort den. För mycket nerver.

Bara ett par veckor senare blev det ett återbesök. Efter några nervösa press och en justerad tåkroksbeta gick det vägen. Just att lägga tån runt kanten gjorde att det blev mycket lättare att ta klossen, rekommenderas om du inte vet hur du ska komma upp.

På filmen syns också Peter Erhard i ett glädjepress på Struts är Struts, att han inte kom upp gjorde inte så mycket. Han hade klättrat den så fint bara ett par veckor tidigare. Själv kommer jag nog aldrig att göra vansinnesskicket till toppen. Prova gärna om du är där!

Dessutom finns det med ett sänd av Aerodynamiten. Vilket, om man ska tro guiden, är mitt hårdaste sänd hittills, 7b+. Men jag vet inte, den kändes inte så mycket svårare än grannen Balthazar. Men det säger kanske mer om det senare problemet.

Att Aerodynamiten gick relativt lätt kan också bero på att Peter kom med finbeta. En Sockerbeta som jag i sändarglädjen sedan bjöd ut till hela sällskapet. Det skulle jag inte gjort, strax efter betafesten gick hela sällskapet runt med kliande halsar och en oro att vi ätit något giftigt. Förlåt.

Kjugekull

Publicerat av

Fredrik Seger

Entusiast som gillar att klättra. Uppskattar att leta efter sten lika mycket som klättringen i sig.