Och solen har sin gång, Hönö

Efter att vi klättrat den otroligt fina La dalle noveau gick vi med raska steg direkt mot Vista del mar. På vägen fastnade vi på Och solen har sin gång. Vinden hade just lagt sig och solen var på väg ner. Bromance. Fredrik var taggad och satte genast igång. Han tog i och gick mot klacken strax under toppen på första försöket. Ramlade av, funderade ett tag, gjorde ett halvhjärtat försök och sa inte idag, nu åker vi hem.

 

Hur gör man Pythagoras?

Vi står båda och stirrar in i den släta väggen. Vi letar förgäves efter grepp eller steg vi missat. Båda mumlar tyst, hur gör man det här egentligen? Fredrik hade sålt in Pythagoras så hårt, men efter att ha matchat på den vassa crimpen ett par gånger var jag inte övertygad.

Vi slet och slet. Fingrarna blev snabbt till kebab. Vi tittade på våra såriga tejpade fingrar, på varandra, på fingrarna och sa nästan i kör, dehär ser inte klokt ut och så gick vi till Petters dyno.

Nästa gång?!

Om att sända Traktor

Ni vet vissa dagar när första problemet för dagen känns skit och redan där vet man att det inte kommer sändas. Igår var en sån dag så jag foka mer på kaffet, sällskapet och fotandet. Så fick jag sug igen och testade. Fortfarande kändes det för tungt. Mer foto. Solen var på väg ner så det rann guldskimmer över hela Hönö. Fint som snus och gött att va ute.

Mikaela och Fredrik fikar

OBS! Varning för betaspoiler nedan!

Fredrik försökte på Traktor, tuffe Lars och Peter heja på och efter ny finbeta hade jag fotat färdigt och händerna höll på att förfrysa. Jag har känt på Traktor en gång för några år sedan men aldrig haft en susning men jag kände lite utan någon förhoppning om sänd. Fredrik smyger upp. Greppen är små och vassa och jag vill inte hålla i dem. Några försök till och jag får tipset att luta mer åt höger in i gaston samtidigt som jag trycker hårdare på vänsterfoten.

Två försök senare får jag balans och det går att resa sig upp. Jag är uppe tillräckligt och har balans för att flytta vänsterhanden lugnt till den lilla crimpen. Den är helt värdelös att hålla i men det behövs inte. Den är bara för balansen.

Jag flyttar upp högerfoten och får foten perfekt på de lilla steget. De är inte bra men foten sitter. Jag uppgraderar högerhanden till nästa gaston. Fortfarande känns det helt lugnt. Här börjar mina vanliga toppnojor. Jag fundera på om toppen kommer vara svår eller lätt? Står spottarna kvar? Va de högre än jag mins det? Blir Mikaela platt som en pannkaka om jag ramlar? Ligger hunden Doris på paddan? Jag funderar alltid för mycket när jag närmar mig toppen. Värdelöst. Har ni tips på hur man botar åkomman så säg!

Hursomhelst. Jag uppgraderar vänsterfoten till startsteget och står. Vänsterhanden upp till lilla crimpen och sen upp med högerhanden på toppen. Det är runt men bra. Vänsterhanden upp och efter lite letande hittar jag nått.

Jobbar upp fötterna och är uppe. Det gick så fort. Jag hinner inte tänka på vad som hände. Hur kom jag upp egentligen? Fredrik har inte ens hunnit gå ner än så det blir kramar, highfives och dans.

Någon minut senare är jag skakig. Fortfarande blandad med förvåning. En märklig känsla. Jag är helt tom i hela kroppen samtidigt som jag är skakig av adrenalin, förvånad och glad. Eftersändningskänslan.

Hursomhelst. Kul! Och fint problem som inte alls behöver vara så vasst som alla säger. Betatipset är (som vanligt) att stå på fötterna. Ut och sänd!

Solnedgång över Hönö

Var lägger ni fokus?

När jag fotar försöker jag ta ett steg tillbaka¹ och fundera på vad som är intressantast. Oftast är såklart människan intressantare än greppet eller stenen. Här är det ju solklart. Mathias är intressantare än de lilla fåniga greppet på Traktor.

Vilken av bilderna går ni mest igång på? Fastnar ni på fingrarna eller ögonen? Något annat? Vilken föredrar ni? Måste man ens välja eller fungerar de kanske som ett konstigt bildpar?

Ta gärna en titt på en liknande diptyk från Slabb de gömda förra året.

¹Att ta ett steg tillbaka och tänka går bra ibland men oftast sådär