Boost, Lackarebäck

I tisdags var Jag och Daniel på väg till Gunnebo för att testa slabben. Det var en fin och sval vårkväll och Fredrik var på väg dit med cykel. Nästan framme stannade brandkåren oss och sa att här va de stopp. ”Det brinner i bastun längre fram så ni får vända”. ”Jaha” tänkte vi. ”Ska vi åka runt då? Äsh. Skitsamma vi åker till Lackarebäck istället”.

Jag va inte jättepeppad. Boost hade jag testat lite tidigare men jag är inte förtjust i beskrivningar som ”smånervöst utsteg”. Och dessutom högt.

På plats och det var kanonstick. Några försök så höll jag i juggen men det var för läskigt så jag hoppade ner.

Lackarebäck

Solen gick ner och Fredrik klättrade upp och borstade. Daniel sände. Henrik (som inte heller vågade) smet upp lätt men gnydde i slutet. Jag var fortfarande inte helt säker på om jag ville utmana mig så hårt men kom upp och kände igen, trassla till det och hoppade ner.

Jag hade gett upp. Typ. Men ändå var det nått i mig som ville komma upp. Jag bestämde mig för att göra ett sista försök. Antingen skulle jag upp nu, eller aldrig försöka igen. Jag hade fokus och det gick smidigt upp till juggen. Allt kändes bra men jag trassla till det lite med händerna och det kändes sådär. Jag var nära att ge upp men av någon anledning flyttade jag upp vänsterfoten istället för att hoppa ner. Det kändes mycket bättre än jag trodde.

Jag pressa upp på foten. ”Luta kroppen åt höger” hörde jag nerifrån. Vänstergreppet blev bättre. Jag flyttade högerfoten och ropade ner ”står högerfoten på steget?” ”ja du står jättebra” svara Fredrik (senare visade det sig att han inte riktigt talade sanning). Jaga flyttade vänsterfoten mot det stora steget men fick inte riktigt upp den. De var nära att jag gav upp igen men så fick jag upp foten på andra försöket och den svåra biten var klar. Några steg till. Jag var uppe.

Jag kände en blandning av adrenalin, glädje, rädsla och lättnad. Alla tre nerifrån applåderade och ropade. Den överlägset roligaste klättringen är när man får dela denna känslan genom att alla kommer upp.

Daniel och Henrik plocka om paddorna till Små fåglar direkt. Jag var för urladdad för att ens försöka. Den finns ju kvar.

Daniel, Småfåglar, Lackarebäck

Om att sända Traktor

Ni vet vissa dagar när första problemet för dagen känns skit och redan där vet man att det inte kommer sändas. Igår var en sån dag så jag foka mer på kaffet, sällskapet och fotandet. Så fick jag sug igen och testade. Fortfarande kändes det för tungt. Mer foto. Solen var på väg ner så det rann guldskimmer över hela Hönö. Fint som snus och gött att va ute.

Mikaela och Fredrik fikar

OBS! Varning för betaspoiler nedan!

Fredrik försökte på Traktor, tuffe Lars och Peter heja på och efter ny finbeta hade jag fotat färdigt och händerna höll på att förfrysa. Jag har känt på Traktor en gång för några år sedan men aldrig haft en susning men jag kände lite utan någon förhoppning om sänd. Fredrik smyger upp. Greppen är små och vassa och jag vill inte hålla i dem. Några försök till och jag får tipset att luta mer åt höger in i gaston samtidigt som jag trycker hårdare på vänsterfoten.

Två försök senare får jag balans och det går att resa sig upp. Jag är uppe tillräckligt och har balans för att flytta vänsterhanden lugnt till den lilla crimpen. Den är helt värdelös att hålla i men det behövs inte. Den är bara för balansen.

Jag flyttar upp högerfoten och får foten perfekt på de lilla steget. De är inte bra men foten sitter. Jag uppgraderar högerhanden till nästa gaston. Fortfarande känns det helt lugnt. Här börjar mina vanliga toppnojor. Jag fundera på om toppen kommer vara svår eller lätt? Står spottarna kvar? Va de högre än jag mins det? Blir Mikaela platt som en pannkaka om jag ramlar? Ligger hunden Doris på paddan? Jag funderar alltid för mycket när jag närmar mig toppen. Värdelöst. Har ni tips på hur man botar åkomman så säg!

Hursomhelst. Jag uppgraderar vänsterfoten till startsteget och står. Vänsterhanden upp till lilla crimpen och sen upp med högerhanden på toppen. Det är runt men bra. Vänsterhanden upp och efter lite letande hittar jag nått.

Jobbar upp fötterna och är uppe. Det gick så fort. Jag hinner inte tänka på vad som hände. Hur kom jag upp egentligen? Fredrik har inte ens hunnit gå ner än så det blir kramar, highfives och dans.

Någon minut senare är jag skakig. Fortfarande blandad med förvåning. En märklig känsla. Jag är helt tom i hela kroppen samtidigt som jag är skakig av adrenalin, förvånad och glad. Eftersändningskänslan.

Hursomhelst. Kul! Och fint problem som inte alls behöver vara så vasst som alla säger. Betatipset är (som vanligt) att stå på fötterna. Ut och sänd!

Solnedgång över Hönö

Sällsynt repetition

2014_01_12_065

Från något hundratal meters håll kunde man följa herrarnas framsteg när de under ljudliga tjut arbetade fram en metod för att komma upp för Lexx.

 

2014_01_12_068

Ola, troligtvis längst i sällskapet, lyckades omsätta teori i praktik när han skuttade hela vägen till kanten.

2014_01_12_071

 

2014_01_12_072

Tveklöst har mannen feeling igen! Vad skulle annars kunna förklara ett så extrovert svängande på höfterna?

 2014_01_12_086