Katarsis

I enlighet med det gamla gaeliska uttrycket ”Även en blogg i stagnation är en blogg” fortsätter vi lite på temat bild och bildskapande. Ibland måste man lyfta blicken från träcket man själv står i och hämta lite ny luft, ta ett djupt andetag innan man böjer sig ner och skyfflar vidare. Idag bjuder vi just en sådan nypa frisk luft. Som alla klätterfotografer inser behöver man vara en habil fotograf överlag för att tillföra något. Ju bättre du blir på att fota allt annat, ju bättre klätterfotograf. Därför bjuder vi idag på fotovärldens tröttaste referens: HCB

HENRI CARTIER-BRESSON – Decisive Moment, The from bt465 on Vimeo.

Ser du inte hur det här skulle kunna hjälpa dig? Då får du väl nöja dig med att njuta av bilderna och den släpiga rösten. Att den bryter på franska är ju en bonus.

Klätterbilder bjuder: Bildanalys

Kritik. Att ta och ge. En balansakt som kräver sin man, eller kvinna för den delen om vi nu skall vara noga med jämställdheten. Och det skall vi ju. Att avfärda något som skräp, även om det presenteras i en humoristisk kontext är inte bara plumpt. Det är även slappt. Sen är det upp till var och en att leverera kritik så som de anser lämpligt. Givetvis är ju även kritiken öppen för kritik. Tillräckligt meta för alla?

Givetvis tar Klätterbilder sitt sociala ansvar och ger ett fint exempel på hur kritik, i det här fallet bildanalys, kan presenteras. En kandidat behövs. På bloggen Qualitetsblog uppmanas vi att ”So go ahead, disect this shot, its to your own advantage!”

Don’t mind if I do.

Vi börjar från början. Ljus.
Det är inget lätt ljus att jobba med. Solen står i ryggen på klättraren och lyser dessutom upp hela väggen ovanför den samma. Som de flesta västerlänningar läser vi bilden från vänster till höger, ljuset leder oss in mot centrum av bilden och det första blickfånget: klättrarens ansikte. Där möts vi av mörker. Mörker i en bild fungerar, som de flesta känner till, som en vägg. När blicken stöter på mörker hejdas den och letar åt ett nytt håll. Ingen slump att vinjettering har blivit ett så populärt drag för att låsa fast betraktarens blick i en bild. Det finns inget att hämta i mörkret så blicken rör sig vidare mot den stora ljusa ytan övanför klättraren. Inte heller här syns något som håller kvar blicken och efter ytterligare letande hamnar vi slutligen i det andra blickfånget: det stora greppet nere till höger i bild.

Komposition.
En bild med räta linjer skapar lugn. Här går alla linjer i lodrät riktning, vilket ger en harmonisk stämning. Att dessutom centrera blickfånget (klättrarens huvud) exakt mitt i bilden ökar känslan av lugn och balans. Perspektivet som kommer av att fotografen hänger nästan i jämnhöjd med klättaren gör att höjdkänslan tyvärr förloras eftersom enda stället vi kan skymta mark är ett mindre parti nere till vänster och vinkeln gör det svårt att avgöra om klättraren befinner sig högt upp eller endast ett par,få meter över mark.

Sammanfattningsvis ger inte bilden oss så mycket att arbeta med. Det är en lugn, harmonisk bild, framförallt utifrån komposition. Klättraren är mitt i ett move men vi får ingen direkt information om karaktären på movet. Vi kan inte urskilja klättrarens ansikte, stegen som klättraren ser på skyms av fötterna och det enda vi har att gå på är standplatshyllan som höger hand vilar på. Det vi kan gissa oss till från bilden är att det är ett move, vilket som helst på en repled.

Är det en dålig bild? Det är en svår och känslig fråga. Det kommer an på vad som var fotografens ambition. Om det var att visa en klättrare i ett kritiskt, utsatt och pressat läge så är den om inte annat misslyckad. Var ambitionen att visa en lugn harmonisk klättrare i vad som ser ut att vara ett move, vilket som helst är det en lyckad bild. För betraktaren i det här fallet är det mest en oengagerande bild.