Blandat – Klätterbilder

Tioårskalas!

För exakt 10 år sedan provade jag att klättra för första gången. Min kompis Johan (som hade Klätterbilder då) visade en bild i bloggen från när de var i fontan, jag tror det var från det första taket i Cul de Chien. Det såg så himla häftigt ut. Och va mysigt att hänga med kompissarna i skogen och äta pain de chocolate.

Jag åkte mycket skateboard då men på ungefär en dag slutade jag. Bouldra och åka skateboard är inte så himla olika varandra. Byt folköl mot kaffe, betongstad mot skog och inte-träning mot träning så är de oväntat lika. Båda är tex individuella sporter där en ändå jobbar i team och ibland otroligt frustrerande millimetersporter.

Johan tyckte (konstigt nog) jag skulle prova prova rep men efter en halv replängd kände jag att det var bouldra jag ville. Jag körde (själv) på Klätterverket i Nacka några gånger per vecka till April när jag provade ute första gången. Jag köpte en padda och etade runt där jag bodde. Jag hittade att Orminge-väggen låg på cykelavstånd så jag cyklade dit så ofta jag kunde tills jag kom upp för Phat cat. Jag tog bussen runt genom Nacka och klättrade allt jag kunde där.

Något år senare guidade Johan mig i Kjuge första gången. Så himla fint! Sen tog det långt tid innan jag kom tillbaka dit igen. Kort där efter slutade Johan klättra och gav mig både paddor, hängbrädan och Klätterbilder-bloggen. Synd tycker jag men så kan de va. Nästan lika synd är att de flesta av alla Johans bilder försvann innan jag fick ta över bloggen.

Ett år senare åkte jag till Fontan. Först med Toabias. Sedan själv. Så himla häftigt. Fram till jag stukade foten. Men det gick över (efter typ 8 månader).

Ett tips är att oerfarna klättrare inte ska vara själv i fontan.

Efter återhämtningen av fotstukningen hittade jag tillbaka till Göteborg och det var nog nu klättringen på allvar började ta plats i mitt liv. Och även lusten till att vara ute i naturen och upptäcka den igen. Jag hade glömt hur fint det är nästan oavsett årstid. Bara det inte regnar.

Första åren var jag väldigt mycket på Hönö. Nu var det tyvärr länge sedan jag var där men det blir säkert mer igen.

Undra vad som hänt till 2028? Har jag tex kommit upp för Norrlands guld till dess?

Basonerar ni ut era projekt?

Jag har många långtids-projekt. Jag har aldrig varit blyg med att berätta dem. Det var två år sen jag var med på bild i Bergsport på Voodoo och fortfarande är det nästa gång den sitter.

För ett år sedan pratade jag med en vän som har Duell i Fontainebleau som sitt livsprojekt. Tänk hur svår en 8a-slabb är. Gissningsvis SVÅR. Jag skojade att jag kommer med champagnen när den sitter. Han svarade att han inte tänkt berätta för någon när han klarar den. Ingen film. Ingen blog. Inget Instagram.

Jag har tänkt en del på det här och såklart är det olika. Var och en blir ju salig på sitt sätt. Men så tänkte jag ett varv till. Hur skulle det vara att skaffa ett projekt och hålla det i princip helt hemligt. Inte berätta för någon att man försöker eller klarar det. Inte ett knyst.

Vad tror ni? Hur gör ni? Berättar ni? Är ni hemlighetsfulla? Varför / varför inte? Ger det något att berätta?

Självfoto med stativ?

I år har jag varit ute mycket själv. Både för att jag velat och för att det blivit så. Jag väljer boulders som ska vara ok även om jag stukar foten så säkerheten är nog ok. Det som däremot inte funkat så bra är fotandet.

Jag har börjat experimentera med stillbild på stativ. På första försöket satte jag självutlösaren på 10 sekunder och sprang till bouldern. Det funkade inte så bra. Jag sökte lite och hittade fjärrkontroller till min kamera. Jag köpte ingen men det skulle säkert funka i kombination med självutlösaren. De jag är mest tveksam till är om jag hinner under självutlösarens 10 sekunder även om jag började räknaren med fjärrkontrollen precis innan jag började klättra.

Många nyare kameror har en funktion för att ta sekvensbilder (time lapse) inbakade. Min 5 år gamla Canon (550D) har inte. Det den däremot har är möjligheten att installera egna program på den genom tredjepartsmjukvaran Magic Lantern. Man installerar på minneskortet och vips har kameran många nya funktioner. Främst för filmning men även tex timelapse.

Jag ställer kameran på stativ, känner på vinkeln och flyttar runt tills jag hittar det jag söker. Tar några testbilder, sätter igång sekvensfotandet, springer till bouldern klättrar, går tillbaka, stänger av sekvensen och tittar på bilderna.

Det som är bra är att jag får så mycket tid på mig jag vill att fota ett problem. Jag har aldrig fotat med stativ innan men jag gillar att det tvingar mig att tänka igenom bilderna. Att planera vinkeln utifrån något man inte ser är mycket svårare än jag trodde. Jag tittar på skärmen och justerar så bra jag kan. Det ser bra ut till jag lägger till en klättrare. Då är det inte alls samma bild längre.

Jag har också funderat en del på om jag går ut för att klättra eller fota. Svaret är både och, eller jag vet inte. Förra veckan i Kannebäck gick jag t.ex. ut för att fota. Jag hade funderat på bilden länge och det var det jag var pappad på. Jag åkte dit. Kom upp på första. Klättra den 11 gånger till innan bilden satt. Fikade och åkte hem.

Det känns lite konstigt att använda sig själv som modell men jag börjar vänja mig. Det är bilderna jag är ute efter och det är ju bara jag där så. Som en bonus får jag även klättra samma boulder ett par gånger 💪

Är det någon mer än jag som fotar med självutlösaren? Och isåfall vilka är era bästa tips?

För bilder titta i arkivet med alla självutlösarbilder.

Västervik

Förra veckan åkte hela redaktionen på roadtrip till Västervik. Resan blev ett roligt äventyr med lika stort fokus på bra brasor och kokaffe som själva klättringen. Och att bygga vindskydd.

Första stoppet skulle bli Tunablocket, men stora lockande skyltar i Eksjö stoppade planen. Loppisen var större än någon kan önska, men efter relativt kort tid kom vi vidare. Med nygammal country i bilen flöt de resterande milen på bra.

Väl framme vid Tunablocket började det ganska omgående att regna. Vi kokade först kaffe, sen fiskade vi lite och gav upp ytterligare klättring. Men rätt vad det var så var det finväder igen och vi fick tänka om. Tillbaka vid Tunablocket gick Roadaret ner, både som stå, och sittstart.

Kvällen blev en succé, även om vi åt lite sent. Onsdagsmorgonen bjöd på toppenväder, kokkaffe och en bärfis.

Målet för onsdagen var Röda väggen. Fredrik skulle bara göra några press på King´s speech på Tunablocket. Väl där kunde jag (Fredrik) efter några press förlika mig med att jag inte kunde klara problemet. Ola manade på att jag skulle ge den ett press till. Tydligen var det allt som behövdes, för jag kom faktiskt upp.

Från Tunablocket körde vi ett par hundra meter, till Kullen sektorn. Blocket ligger väldigt fint i tallskogen. Enda problemet var alla blåbär som geggade ner våra paddor. Problemet Krax var festligt med en hög häl vid mantlingen. Besöket på Kullen avslutades med en joggingtur i skogen, det finns fler block i skogen att borsta upp.

Efter oväntat mycket bilkörande kom vi så fram till Röda väggen. Den var fin och vi klättrade där ett tag.

Ett tag som i lite för länge. Det var bäcksvart innan vi ens kom till bilen. Och då var det dags att dra igång vindskyddsbyggandet. Två timmar tog det innan vi äntligen satt med vars en tält-öl i handen. Planen att steka pannkakor var bara att glömma.

Dag 3 sa prognosen regn. Optimisterna började med ett bad i Östersjön och åkte sen till Fruberget. Fredrik började klättra på Stereo. Mäktig och hög boulder. Kommentarerna på 27Crags verkar antyda att den är lättare än 6C+ men isåfall klättrade vi på fel. Ingen kom upp.

Det började regna och vi sejfade med att åka till en camping och sova i tält. Det var lågsäsong så vi fick hela området för oss själva. Vi kom till Lysingsbadet och så blev det fint väder. Vi blev så peppade att vi gav oss ut på en after-climb-climb med folköl i kvällssolen. Det ligger några väggar och block precis i utkanten av campingområdet. Vi satte upp tältet, stekte gårdagens pannkakor över eld och åt. Gick och la oss och så började det ösregna. Det slutade inte på hela natten. Skönt att vi inte bodde i vårt presenningsvindskydd.

Dagen efter packade vi bara ihop och åkte tillbaka. På hemvägen stannade vi återigen på den enorma loppisen och för en stund var vi helt förlorade i gamla grejer. Men till sist kom vi vidare och hem igen.

Några tankar om Västervik efter 3 dagar där

Det är längre än man kan tro mellan Götet och Västervik
Mycket av klättringen i Västervik är på väggar i lätt till medium överhäng
Sittstarter verkar mer poppis än ståstarter
Skogarna verkar innehålla mängder med nya block
Tunablocket är otroligt snyggt
Naturen runt är fin men bada hellre i sjöar eller västkusten än i östersjön.
Man ska vara extra vaksam när man siktar in sig på ett sjöbad, det kan vara en obskyr vik av österjön.
Det tokregnade hela veckan i Göteborg. Men inte alls så mycket i Västervik. Vi kunde klättra nästan hela tiden. Ingen klättrade under tiden i Götet.

Historian om graden 5+

Tidigt i Göteborgs boulderinghistoria sattes graderna på nästan alla boulders till en grad. Nämligen graden 5+

Vi brukar skoja om att vi ska klättra lätta slabbar där ingen kommer upp och då har de alltid just graden 5+ Men det kanske inte bara är på skoj? Kolla tex på snacket om Fläskesvär på GBO som enligt vissa ska upp så högt som till 7. De har gett en del skitsnack om sura ”sandbag-gubbar”.

5+ kan väl knappast ha varit maxgraden på den tiden? Eller var man duktigare på slabb? De finns säkert tusen olika (mer eller mindre korkade) förklaringar. För ett tag sedan fick jag en annan förklaring. Nämligen att man tidigare pratade mindre om grader och mer om fina linjer. Det spelade alltså isåfall inte lika stor roll om det var en 5+ eller en 6a.

5+ Precis som hemma (serie) — I Fontainebleau kan man mycket väl bli tokfast på en 5+ som ingen kommer upp för

Nån som vet? Är fenomenet vida känt eller förekommer det bara på bästkusten? Serien ovan från förra fontan-turen tyder ju på att det finn liknande boulders där. Men varför just slabbar? Och varför just 5+?