Klätterbilder bjuder: Bildanalys

Kritik. Att ta och ge. En balansakt som kräver sin man, eller kvinna för den delen om vi nu skall vara noga med jämställdheten. Och det skall vi ju. Att avfärda något som skräp, även om det presenteras i en humoristisk kontext är inte bara plumpt. Det är även slappt. Sen är det upp till var och en att leverera kritik så som de anser lämpligt. Givetvis är ju även kritiken öppen för kritik. Tillräckligt meta för alla?

Givetvis tar Klätterbilder sitt sociala ansvar och ger ett fint exempel på hur kritik, i det här fallet bildanalys, kan presenteras. En kandidat behövs. På bloggen Qualitetsblog uppmanas vi att ”So go ahead, disect this shot, its to your own advantage!”

Don’t mind if I do.

Vi börjar från början. Ljus.
Det är inget lätt ljus att jobba med. Solen står i ryggen på klättraren och lyser dessutom upp hela väggen ovanför den samma. Som de flesta västerlänningar läser vi bilden från vänster till höger, ljuset leder oss in mot centrum av bilden och det första blickfånget: klättrarens ansikte. Där möts vi av mörker. Mörker i en bild fungerar, som de flesta känner till, som en vägg. När blicken stöter på mörker hejdas den och letar åt ett nytt håll. Ingen slump att vinjettering har blivit ett så populärt drag för att låsa fast betraktarens blick i en bild. Det finns inget att hämta i mörkret så blicken rör sig vidare mot den stora ljusa ytan övanför klättraren. Inte heller här syns något som håller kvar blicken och efter ytterligare letande hamnar vi slutligen i det andra blickfånget: det stora greppet nere till höger i bild.

Komposition.
En bild med räta linjer skapar lugn. Här går alla linjer i lodrät riktning, vilket ger en harmonisk stämning. Att dessutom centrera blickfånget (klättrarens huvud) exakt mitt i bilden ökar känslan av lugn och balans. Perspektivet som kommer av att fotografen hänger nästan i jämnhöjd med klättaren gör att höjdkänslan tyvärr förloras eftersom enda stället vi kan skymta mark är ett mindre parti nere till vänster och vinkeln gör det svårt att avgöra om klättraren befinner sig högt upp eller endast ett par,få meter över mark.

Sammanfattningsvis ger inte bilden oss så mycket att arbeta med. Det är en lugn, harmonisk bild, framförallt utifrån komposition. Klättraren är mitt i ett move men vi får ingen direkt information om karaktären på movet. Vi kan inte urskilja klättrarens ansikte, stegen som klättraren ser på skyms av fötterna och det enda vi har att gå på är standplatshyllan som höger hand vilar på. Det vi kan gissa oss till från bilden är att det är ett move, vilket som helst på en repled.

Är det en dålig bild? Det är en svår och känslig fråga. Det kommer an på vad som var fotografens ambition. Om det var att visa en klättrare i ett kritiskt, utsatt och pressat läge så är den om inte annat misslyckad. Var ambitionen att visa en lugn harmonisk klättrare i vad som ser ut att vara ett move, vilket som helst är det en lyckad bild. För betraktaren i det här fallet är det mest en oengagerande bild.

Petit bourgeois

Det här var lite intressant.

Frågan man omedelbart ställer sig: ironi? Visst ironin har i de bredare, yngre lagren av befolkningen kanske tappat något av sin tjusning. Det är väl ingen som inbillar sig att det är den drivande kraften inom humor längre. Den gör små bejublade framträdande här och där likt en gammal Lindemansketch som bara går att uppskatta om man använder kateter och inte längre har kvar sina naturliga tänder. Men ändå. En del använder den fortfarande. Basera ett helt inlägg på ironi? Kanske. Inte otänkbart, inte alls. Men troligt?

Kan det, håll i hatten, vara på allvar? Kan det vara för bra för att vara sant? Kan det vara så att det faktiskt är en riktig rådiss av en av grundvalarna i svensk klätterbloggning? Säger Boye verkligen att här killar, här skall ni få se hur det skall göras? Finns det en minimal chans att det är det totala storhetsvansinnet som exploderar i den så vänliga och försiktiga klättervärlden, givet att man räknar bort anonyma förstås. Att man dessutom ger sig på Climbingpics som ingen normalt funtad människa kan säga något illa om. Klättersveriges intensivaste feelgoodblogg som manifesterar det som många klättrare tappar längs med vägen: Glädje.

Att kritiken dessutom består i att kvaliten på materialet är för lågt och att Boye skall förklara hur man gör. Jag sätter nästan min dubbla latte macchiato i halsen i en attack av bubblande tonårsfnitter. Kissar på mig av skratt i mina Acnechinos.

En stilla tanke, borde man inte själv ta ganska krämiga bilder innan man pissar på någon annans? Eller rättare sagt behöver man pissa på någon annan om man tar krämiga bilder?

Så en rad handfasta tips. Vi går inte igenom alla. Givetvis inte. En snabb skummning och vi fastnar för: Tredjedelsregeln. Finns det en enda vettig fotograf som behöver tänka på den? Titta i sökaren, gillar du vad du ser: tryck av. Det är den enda regel du behöver. Fota det du själv vill se, troligtvis finns det fler som delar din smak. Om inte så är det de som har dålig smak och inte du. Skall du bygga upp ditt fotograferande på regler kommer du inte långt. En blyröv fotad enligt tredjedelsregeln är fortfarande en blyröv. Ingen vill se den oavsett hur välkomponerad den är.

Vart leder det här resonemanget då? Ingen vart som vanligt. Jag hoppas innerligt att det är på allvar. Inlägget allstå. Så jag kan dra av min slutkläm.

Climbingpics för mig är själva definitionen av vad en klätterblogg bör vara. Inget teoretiseande, ingen prestationsångest, ingen von obenattityd. Ren klätterglädje destillerad till bilder och för all del videos. Den andan genomsyrar materialet. Jag blir aldrig så sugen på att klättra som när jag läser just Climbingpics för den bilden de förmedlar av klättring är just vad klättring är för mig när det är som bäst. Om de följer gängse fotolagar? Vem bryr sig, att fokusera på det är som att ställa sig upp i en Dylan Moran-monolog och beklaga sig över att han inte knutit skosnörena likadant.

Så slutligen en snabb lektion om klätterbloggande:

1) Producera material som är värt ett skit, om det så är bild,video eller text.
2) Publicera det.
3) Inse att någon annan alltid är bättre. Försök slå dem, var nöjd om du lyckas.
4) Behöver du säga att du lyckats har du misslyckats.

Radhusbeef

Connoisseur, en person med betydande bildning eller kunnande, framförallt inom konsten. Alternativt en person som gärna läser tidningar som frontar Peder Lamm som chefredaktör.

På temat connoisseur skall vi idag peta lite i den bajskorv som är Stockholmsbouldering. Peta ut de där morotsfärgade bitarna som nästan ser okej ut för en ny vända genom systemet. För bara för att det ser ut som, luktar som och smakar som bajs behöver det ju faktiskt inte vara dåligt. Listor är ju alltid kul och den här tiden på året då våren börjar närma sig, även om barmark och plus fem är lite för tidigt på säsongen för undertecknad, så kan man ju sätta upp lite mål. Idag skall vi lista de fem finaste problemen i Stockholm utifrån det enda som egentligen betyder något: läge.

1) Specialized. Bergparksblocket.

Pittoreskt beläget uppe på den lilla höjden som inte bara bjuder vy över de omgivande medelklassförorterna utan dessutom förtjänstfullt tillhandahåller tjänsten vändplan till alla Webergrillande Volovägare som bor ungefär två och en halv meter från din padda. Blocket i sig är en skimrande hägring i alggrön avgashinna, smek dess mjuka sten och känn kompakt smuts på fingertopparna. Glöm inte en rejäl borste för den här godingen. Eftersändning sker på annat håll om du inte tar med skjorta och v-ringad i väskan.

2) Valfritt problem, Brommaplan.

Gillar du kisslukt? Vill du åka tunnelbana med din padda? Då är Brommaplan något för dig. Perfekt spot om du gärna korsbefruktar motorvägsdunge och bouldering.

3) Houdini. Långholmen.

En förmiddag på Långholmen bjuder inte bara bouldering utan dessutom möjligheten att bli stjärna för ett gäng dagisungar med RS-virus tatuerat i pannan. Ta gärna kisspaus på höjden bakom blocket för att se rakt in i värdshusets konferensavdelning. Vid halv tio serveras kaffe och det garanterar dig maxpublik.

4) Valfritt problem, Orminge.

Det ligger också i en jävla förort. Vägg är det dessutom.

5) Nockeby 2

Slut ögonen och ställ dig vid sidan om all träbråte i landingen. Känn mossan mot fötterna och stick fingrarna i öronen för att stänga ute trafikljuden. Visst känns det som skog? Nästan va? Stick näsan i armhålan också. Nu är det väl skog? Eller? Ta med en tam ekorre och låt den klättra på dig. Skit samma det blir nog inte skog ändå.

Summa sumarum. Klättring i huvudstaden bjuder på en hel del fina problem men vad gör det egentligen när allt ligger så sjukt trist? Att Stockholmsklättrarna är ena flitiga resenärer förvånar nog ingen. All heder till den entusiasm som man lyckas piska upp men jag skulle ljuga om jag sa att jag saknade den. Uppsalaklättring dock… nu snackar vi. Ge mig en Fockstagren i ögat vilken dag som helst.

Folkbildning

Klockan visar högsommarvärme och plötsligt inser jag att den för säsongen typiska kulturgärningen fortfarande inte utförts. Skammen sköljer kräftröd över bloggen likt en optimistisk men i efterhand uppenbart katastrofal solskyddsfaktor-5-bränna. Det enda botemedlet är givetvis en svalkande,fuktgivande dos litteratur med efterföljande musiktips.

Det är få förunnat att med så vacker, skir prosa förmedla den intensiva mängd smuts som slår över en i våg efter våg när man läser Sara Stridsbergs Darling River.

Snusk sa nazisterna och lyssnade på Wagners senaste en gång till. Snyggt med sjömansdräkt sa Stil i P1. Lite större än så säger jag.

När ni nu överdoserat på vuxenvärldens rovdrift på barnet och ligger utslagna i favoritångestposen på soffan stilla övervägande hur stor ansträngning det egentligen är att få antidepressiva utskrivna eller om man kan gå emo som trettioplus. Då precis då är det lagom att sätta på Maximilian Heckers senaste. Själsligt balsam och sakta klarnar det att man kanske helt enkelt skall gå ut och kasta frisbee och stryka den där Bokusbeställningen av Nabokovs klassiker.

De som gillar Fleet foxes kanske kan gilla Stornoways Beachcombers Windowsill också.