Om du missat det så börja med att läsa Del 1 – Petzl Roctrip i Geyikbayiri.
Vi började några dagar i Geyikbayiri som ligger ungefär en timme rakt österut (in i landet) från Antalya. Sista halvan på veckan åkte vi vidare till Olympos som ligger söderut längst kusten ungefär två timmar från både Antalya och Geyikbayiri.
Olympos är en lång gata som leder ner till ett naturreservat och havet. Längst bort på gatan ligger Kardir’s tree houses där vi bodde. På vägen dit berättade busschauffören att alla hippies bor där. Hippieställe är kanske lite att ta i men det känns genuint och mysigt och bra mat med trevlig restaurang. Om jag förstod rätt så var det ägaren av Kadir’s tree houses som var en av de som varit med och utvecklat klättringen runt Olympos. Nån som vet om det är så?
Det hade regnat mycket när vi kom dit och lite otur att taket ovanför min säng var trasigt så allt var blött men de va bara att vända på sängen så var det game igen.
Direkt när vi kom fram gick vi ner till Cennet som är den stora sektorn i Olympos. Man går genom naturreservatet, till höger på stranden och sen är det en 15-minuters-prommenad. Man blir andfådd på vägen dit men det är inget mot vad man blir när man ser väggen. En slät och jämn kalkstensvägg typ 50 meter hög (?). Tänk er att någon lagt cement över en vanlig kalkstensvägg och bara lämnat kvar lite tufor här och var. Mer som en granitvägg på västkusten.
Kalksten verkar annars vara mycket överhäng och det är inte min favorit så gissa om jag blev taggad här. Det mesta var för svårt. De finare problemen är minst 7or och även många 8or. Det kan inte vara så vanligt med vertikala långa 8c tex? Vet ni några fler?
Jag fick feeling för en led som heter Cennet Cehennem och ligger längst till höger på Cennet-väggen. Det blev veckans projekt. Jag träffade en trevlig jänkare som hjälpte mig på projektet. När jag kämpade med höjdrädslan visade han hur man skulle göra genom att dyna redan när fötterna stod på bulten under. Trots hård fight är projektet är sparat till nästa gång 🙂 Hade jag bara hunnit köra några gånger till (med vila mellan) hade jag nog kommit i mål.
Jonas körde på en lång jämn vertikal-spricka – Bohuslänstyle. Det kan inte heller vara så himla vanligt på en kalkstensvägg? Eftersom jag inte är så bra på att jamma kämpade jag ett steg i taged med att laydbacka men det gick såklart ungefär lika långt som en boulder innan man var helt slut. Det vill säga man har 23 meter kvar när man flyger av första gången.
I Geyikbayiri luktade allt gött med örter. I Olympos luktade det mer salami. Jag funderade mycket på vad det var och till slut listade jag ut att det var ett träd som på riktigt luktar salami.
Det är så många saker som skiljer bouldering och rep. Tex har jag svårt för att köra för att sända på onsight. Att inte veta vilka grepp eller steg som är bra är ett stressmoment. Jag tar på greppen, flyttan handen till nästa, känner, flyttar vidare och så håller jag på så tills jag är trött. Jämför det med att jobba på sitt favoritproblem på en boulder 222 försök där man vet exakt hur rörelsen ska vara och utmaningen bara är att lyckas göra det.
Jag lärde mig att jag inte är höjdrädd. Jag kan stå uppifrån och titta ner för 27 meter och fotografera utan problem. Min hjärna vill bara inte fatta att jag sitter fast i repet. Hur ska jag få den att göra det? Ni säger; fallträning? Jag säger; Huvvaligen! Vi får väl se hur det går med det…
Det var min Roctrip i två blogposter. Det kommer säkert lite fler bilder efterhand! Sjukt trevligt och tack till Outside, C2, Petzel och alla som röstade på min bild som gjorde att jag kunde åka! Så himla kul!
