Ungefär fyra meter in i Häller-skogen ligger ett rätt snyggt block med två ”lättare” sexor – Första och Andra areten. Jag skulle säga att båda har stjärna. De slog mig verkligen hur mycket kanter / areter / rails det finns i Häller. Det är ivartfall för mig lite unikt med så mycket på så liten plats. Jag som dessutom gillar areter.
Tidigt i Göteborgs boulderinghistoria sattes graderna på nästan alla boulders till en grad. Nämligen graden 5+
Vi brukar skoja om att vi ska klättra lätta slabbar där ingen kommer upp och då har de alltid just graden 5+ Men det kanske inte bara är på skoj? Kolla tex på snacket om Fläskesvär på GBO som enligt vissa ska upp så högt som till 7. De har gett en del skitsnack om sura ”sandbag-gubbar”.
5+ kan väl knappast ha varit maxgraden på den tiden? Eller var man duktigare på slabb? De finns säkert tusen olika (mer eller mindre korkade) förklaringar. För ett tag sedan fick jag en annan förklaring. Nämligen att man tidigare pratade mindre om grader och mer om fina linjer. Det spelade alltså isåfall inte lika stor roll om det var en 5+ eller en 6a.
Nån som vet? Är fenomenet vida känt eller förekommer det bara på bästkusten? Serien ovan från förra fontan-turen tyder ju på att det finn liknande boulders där. Men varför just slabbar? Och varför just 5+?
Kristofer gör förstabestigningen av Pulsklas i Branta Trappan. Det finns mer att göra där. Tex en slab precis på andra sidan detta blocket.
Tobias kör korset på den fina Le Jeu de Go i Rocher Canon
Första rundan på svensk sten efter fontan. Både jag och Björn va överens om att de kändes lite äckligt med gneis. Vi längta tillbaka till sandsten. Men när jag väl körde kändes det så bekant. Hemmaplan. Så gött!
Areten va sjukt fin, Sockerbiten får dock vänta lite på sig. Jag gjorde ett försök men vänsterfingret i starten höll på att gå av. Så beta utan enfingerskrimp-i-starten efterlyses 🙂
