Efter mitt fyraårsmataton trodde jag inte jag skulle vara sugen på att köra på Voodoo mer men efter ungefär fyra sekunders övertygande var vi där igen. Fredrik närmar sig redan, så jag gör mig redo för fyra år till med Voodoo. Fast nu med lågstarten.
”Midnight Mölndal?”
Sebastian var på hemmaplan en en vecka. Jag var ovetandes om hans närvaro tills jag fick detta koncisa meddelande i söndags.
En timme senare möttes vi upp vid stenen. Sebastian gjorde processen kort med problemet och har nu åkt vidare till Patagonien och någon typ av storväggsäventyr.
Vi önskar lycka till!
Äntligen har filmen från förra årets tur till Fontainebleau blivit klar.
Problemen i filmen är bland annat:
Le chat noir 6c – Petit Bois
Pensées Cachées 7b – Franchard Cuisiniere
Atmosphere 7a – Cuvier Est
El Poussif 7a – Isatis
L´Angle Ben´s 7a – Isatis
le Cyclope 6c – la Reconnaissance
Onde de Choc 7b – Apremont (Est)
Anglophobie 6c – la Reconnaissance
Le Flipper 6b, 7a – 91.1
Idag är det mindre än två veckor kvar tills halva redaktionen åker ner igen.
Det kommer att bli en succé!
Vissa problem är helt enkelt svårare än andra. Monolith var definitivt ett av de svåraste problemen jag gett mig i kast med. Gradmässigt borde det inte vara omöjligt för mig. Vid första besöket kom jag relativt snabbt upp till toppskicket, drog till och höll kvar i (vad jag då trodde var) toppen.
Besöket efter hade jag verkligen toppvittring. Men, häng på toppen, sen ner.
I oktober hade jag i princip bara Monolithen i huvudet när vi åkte ner den fina hösthelgen. Martin Jurander gjorde mig sällskap och peppade mig i flera timmar första dagen, jag kom långt men inte upp. Andra dagen hade jag inte tänkt klättra mer på den, suget och glädjen var liksom borta från problemet. Efter viss övertalning gick Martin och jag tillbaka för att få gjort den. För mycket nerver.
Bara ett par veckor senare blev det ett återbesök. Efter några nervösa press och en justerad tåkroksbeta gick det vägen. Just att lägga tån runt kanten gjorde att det blev mycket lättare att ta klossen, rekommenderas om du inte vet hur du ska komma upp.
På filmen syns också Peter Erhard i ett glädjepress på Struts är Struts, att han inte kom upp gjorde inte så mycket. Han hade klättrat den så fint bara ett par veckor tidigare. Själv kommer jag nog aldrig att göra vansinnesskicket till toppen. Prova gärna om du är där!
Dessutom finns det med ett sänd av Aerodynamiten. Vilket, om man ska tro guiden, är mitt hårdaste sänd hittills, 7b+. Men jag vet inte, den kändes inte så mycket svårare än grannen Balthazar. Men det säger kanske mer om det senare problemet.
Att Aerodynamiten gick relativt lätt kan också bero på att Peter kom med finbeta. En Sockerbeta som jag i sändarglädjen sedan bjöd ut till hela sällskapet. Det skulle jag inte gjort, strax efter betafesten gick hela sällskapet runt med kliande halsar och en oro att vi ätit något giftigt. Förlåt.
Tidigt i våras var vi en sväng på Tjörn. Henrik Seeliger visade redan då vilken storform han var i när han klättrade alla problem (inklusive varianterna) på den övre av spökväggarna. På bilderna klättrar han Jaws. Ett problem som verkade vara lite otäckt att toppa ur.
I helgen som var klättrade Henrik den fantastiskt fina Hippodromen SS. Stort grattis önskar vi på klätterbilder! Vi ser fram emot fortsättningen.
