Alba klättrar Skånska kanten längst bort i Sandsjöbacka. Jag blir inkallad som medhjälpare på slutet.
Tagg: alba
Frustrerande vid värme, Kannebäck
En bit upp ovanför radhuslängorna som kunde passa i vilken Roy Andersson-film som helst hittar man blocket på toppen. På blocket ligger den låga, hårda och slopiga Frustrerande vid värme. Vi (mest Albin) klättrade en högervariant med slopers och hälkrokar.
Mininytt i Ulvås?
Fortsätter man förbi Vinterareten i Ulvås ca 50 meter dyker det upp några lägre väggar med typiska sommarboulders. Vi borsta och pysslade några olika turer som säkert är gjorda tidigare men helt klart värda en sommarsession.
Mycket Albin på bloggen nu. Tur han är så snygg. Särskilt i krigsansikte.
Trevlig sommar!
Ghettosprickan, Tynnered
Albin och jag hade pratat om en cykeltur till Ghettosprickan ett tag, men så idag blev det promenadboulder i Frölunda. Vi började med utforskning i Kannebäck* och fokade på kaffe, sedan vidare till Ghettosprickan genom Ulvås.
Albin berättade att han tittat på Ghettosprickan sen han köpte guideboken men att det aldrig blivit av att åka dit. Flash, stort leende, ner och upp igen. Vilken uppvisning. Väl sänt!
Många jag guidat till Ghettosprickan har ogillat miljön. Mitt i en rondell precis vid vägen i Göteborgs västra förorter. För mig känns det som att jag är barn och ute och åker skateboard. Skillnaden mellan boulder och skateboard är mindre än man kan tro. Byt folköl i city mot kaffe i skogen. Tålamodet, nötandet och kompisgänget är samma.
*Kannebäck är helt klart värt att besöka. Inga femstjärniga boulders. Kanske inte ens några stjärnor alls men trevligt ändå.
Skam den som ger sig – Vinterareten
I måndags kom jag äntligen upp för Vinterareten i Ulvås!
Vilken kämpaseger. Jag har försökt på den vid nästan 10 olika tillfällen under 1,5 år. Med facit på hand var den absolut för svår för mig när jag började, men så plötsligt var den inte det längre.
Oftast när jag klarar en boulder jag försökt på länge känns det perfekt när den väl sitter. Den totala kontrollen. Allt klaffar. Som en klocka. Genom detta brukar jag rättfärdiga att göra så många försök. Men stämmer det verkligen? Vad är det annars som driver? Bara nyfikenheten om det går? Prestation?
Nu var det långt ifrån en perfekt bestigning. Fötter som flög. Händer som gled och dessutom att ändra beta halvvägs upp. Var kom den korsade högerhanden ifrån? Och framförallt varför har jag inte tänkt på den tidigare?
För ungefär ett år sedan var jag med Padde på Öckerö några dagar innan jag skulle till fontan och skaffade mig ett skärsår så djupt att det gav namn åt ett problem. Nu gled vänster pekfinger ur sloperhålet på Vinterareten och fick sig en törn (kolla på videon). Tur jag kom upp ändå. Nån mer som kommit upp samma försök ni fått flapper? Och hur farligt kan det vara? Jag märkte inte ens det förrän 4 minuter senare när jag skulle visa Albin hur jag höll i det dåliga hålet. Vad tror ni? Hinner det läka innan font eller blir det fingerborgstejp? Vilka är era bästa läktips?
Videon finns även på Vimeo. Bilden längst upp är tagen av Fredrik i September 2013.