Skam den som ger sig – Vinterareten

I måndags kom jag äntligen upp för Vinterareten i Ulvås!

Vilken kämpaseger. Jag har försökt på den vid nästan 10 olika tillfällen under 1,5 år. Med facit på hand var den absolut för svår för mig när jag började, men så plötsligt var den inte det längre.

Oftast när jag klarar en boulder jag försökt på länge känns det perfekt när den väl sitter. Den totala kontrollen. Allt klaffar. Som en klocka. Genom detta brukar jag rättfärdiga att göra så många försök. Men stämmer det verkligen? Vad är det annars som driver? Bara nyfikenheten om det går? Prestation?

Nu var det långt ifrån en perfekt bestigning. Fötter som flög. Händer som gled och dessutom att ändra beta halvvägs upp. Var kom den korsade högerhanden ifrån? Och framförallt varför har jag inte tänkt på den tidigare?


För ungefär ett år sedan var jag med Padde på Öckerö några dagar innan jag skulle till fontan och skaffade mig ett skärsår så djupt att det gav namn åt ett problem. Nu gled vänster pekfinger ur sloperhålet på Vinterareten och fick sig en törn (kolla på videon). Tur jag kom upp ändå. Nån mer som kommit upp samma försök ni fått flapper? Och hur farligt kan det vara? Jag märkte inte ens det förrän 4 minuter senare när jag skulle visa Albin hur jag höll i det dåliga hålet. Vad tror ni? Hinner det läka innan font eller blir det fingerborgstejp? Vilka är era bästa läktips?

olas finger vinterareten

Videon finns även på Vimeo. Bilden längst upp är tagen av Fredrik i September 2013.

Hur får ni feeling?

I slutet av sommaren hade jag flyt. Jag körde på några månader utan att tänka så mycket. Nerförsbacke. Jag hade feeling. Sen plötsligt pang. Hade jag inte det längre. Prestationer är inte viktigast men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gillade att klara saker.

Så frågan är hur gör ni för att få fokus? Finns det genvägar? Ett tag funkade det att lyssna på min favoritlåt på vägen ut men inte längre.

Igår körde jag på Voodoo utan fokus. De gick såhär. Så alla tips är välkomna!

Blodiga fingrar efter Voodoo