Minns ni när man fortfarande va ute mer än inne? Det var ungefär så länge sedan att jag hunnit genom filmen i kameran och vi tog en tur till Golfväggen i Vallda. Det var alltså tio veckor sedan. Golfarna som gick förbi frågade om vi inte hade något bättre för oss än att klättra upp för en sten. Jag kontrade med att fråga om de inte hade något bättre för sig än att lägga en boll i ett hål och en gemensam förståelse för ordet fritid skapades.
Åker ni dit tycker jag ni ska klättra areten. Den bjöd upp till dans för alla. Mer än så kom inte jag upp för. Fin miljö med bra eftermiddagssol.
Jag och Daniel åkte ut till Hönö för några veckor sedan. Det blåste. Efter några tappra försök med avblåsningar på det mesta hamnade vi borta bakom Gamle och havet. I lä – ingen vind – en meter åt sidan – full storm.
I tisdags var Jag och Daniel på väg till Gunnebo för att testa slabben. Det var en fin och sval vårkväll och Fredrik var på väg dit med cykel. Nästan framme stannade brandkåren oss och sa att här va de stopp. ”Det brinner i bastun längre fram så ni får vända”. ”Jaha” tänkte vi. ”Ska vi åka runt då? Äsh. Skitsamma vi åker till Lackarebäck istället”.
Jag va inte jättepeppad. Boost hade jag testat lite tidigare men jag är inte förtjust i beskrivningar som ”smånervöst utsteg”. Och dessutom högt.
På plats och det var kanonstick. Några försök så höll jag i juggen men det var för läskigt så jag hoppade ner.
Solen gick ner och Fredrik klättrade upp och borstade. Daniel sände. Henrik (som inte heller vågade) smet upp lätt men gnydde i slutet. Jag var fortfarande inte helt säker på om jag ville utmana mig så hårt men kom upp och kände igen, trassla till det och hoppade ner.
Jag hade gett upp. Typ. Men ändå var det nått i mig som ville komma upp. Jag bestämde mig för att göra ett sista försök. Antingen skulle jag upp nu, eller aldrig försöka igen. Jag hade fokus och det gick smidigt upp till juggen. Allt kändes bra men jag trassla till det lite med händerna och det kändes sådär. Jag var nära att ge upp men av någon anledning flyttade jag upp vänsterfoten istället för att hoppa ner. Det kändes mycket bättre än jag trodde.
Jag pressa upp på foten. ”Luta kroppen åt höger” hörde jag nerifrån. Vänstergreppet blev bättre. Jag flyttade högerfoten och ropade ner ”står högerfoten på steget?” ”ja du står jättebra” svara Fredrik (senare visade det sig att han inte riktigt talade sanning). Jaga flyttade vänsterfoten mot det stora steget men fick inte riktigt upp den. De var nära att jag gav upp igen men så fick jag upp foten på andra försöket och den svåra biten var klar. Några steg till. Jag var uppe.
Jag kände en blandning av adrenalin, glädje, rädsla och lättnad. Alla tre nerifrån applåderade och ropade. Den överlägset roligaste klättringen är när man får dela denna känslan genom att alla kommer upp.
Daniel och Henrik plocka om paddorna till Små fåglar direkt. Jag var för urladdad för att ens försöka. Den finns ju kvar.
