Etikett: historia

Boost, Lackarebäck

I tisdags var Jag och Daniel på väg till Gunnebo för att testa slabben. Det var en fin och sval vårkväll och Fredrik var på väg dit med cykel. Nästan framme stannade brandkåren oss och sa att här va de stopp. ”Det brinner i bastun längre fram så ni får vända”. ”Jaha” tänkte vi. ”Ska vi åka runt då? Äsh. Skitsamma vi åker till Lackarebäck istället”.

Jag va inte jättepeppad. Boost hade jag testat lite tidigare men jag är inte förtjust i beskrivningar som ”smånervöst utsteg”. Och dessutom högt.

På plats och det var kanonstick. Några försök så höll jag i juggen men det var för läskigt så jag hoppade ner.

Lackarebäck

Solen gick ner och Fredrik klättrade upp och borstade. Daniel sände. Henrik (som inte heller vågade) smet upp lätt men gnydde i slutet. Jag var fortfarande inte helt säker på om jag ville utmana mig så hårt men kom upp och kände igen, trassla till det och hoppade ner.

Jag hade gett upp. Typ. Men ändå var det nått i mig som ville komma upp. Jag bestämde mig för att göra ett sista försök. Antingen skulle jag upp nu, eller aldrig försöka igen. Jag hade fokus och det gick smidigt upp till juggen. Allt kändes bra men jag trassla till det lite med händerna och det kändes sådär. Jag var nära att ge upp men av någon anledning flyttade jag upp vänsterfoten istället för att hoppa ner. Det kändes mycket bättre än jag trodde.

Jag pressa upp på foten. ”Luta kroppen åt höger” hörde jag nerifrån. Vänstergreppet blev bättre. Jag flyttade högerfoten och ropade ner ”står högerfoten på steget?” ”ja du står jättebra” svara Fredrik (senare visade det sig att han inte riktigt talade sanning). Jaga flyttade vänsterfoten mot det stora steget men fick inte riktigt upp den. De var nära att jag gav upp igen men så fick jag upp foten på andra försöket och den svåra biten var klar. Några steg till. Jag var uppe.

Jag kände en blandning av adrenalin, glädje, rädsla och lättnad. Alla tre nerifrån applåderade och ropade. Den överlägset roligaste klättringen är när man får dela denna känslan genom att alla kommer upp.

Daniel och Henrik plocka om paddorna till Små fåglar direkt. Jag var för urladdad för att ens försöka. Den finns ju kvar.

Daniel, Småfåglar, Lackarebäck

Petzl Roctrip 2014 – Geyikbayiri – Del 1

I somras vann jag en resa till Petzl Roctrip. Förra veckan var jag där. En vecks höjdrädsla i ett jättefint land och helt klart har jag fått upp ögonen för att klättra rep. Jag har inte fotat rep innan och att ta en bild kändes som ett projekt så det blev sparsamt fotat från min sida. Jag fokade på hänget och klättret istället. Kul att testa på det också 🙂 

Det började med en underlig morgontaxi och förseningar på flyget. Tre timmar flygning och vi landar i Antalya men men man kommer ännu längre bort kulturellt. Turkiet ligger mitt mellan Europa och Asien och det känns att man inte är kvar i centraleuropa. Folk verkar rakare, mer nyfikna och har närmre till att prata med en när man går förbi. Små skillnader som känns stora? Eller är det bara att det är annat än vardagen som lurar mig att tycka det är exotiskt? Nån som känner igen det?

Första tre dagarna var vi i Geiykbayiri och klättrade heldagar efter det var sista halvan av veckan i Olympos. Jag fick nya göteborgsvänner och en trevlig sambo från Lofoten.

Innan resan hade jag klättrat rep ungefär 11 gånger så jag var lite nervös för hur det skulle gå. Jag hade funderingar på att försöka flytta mitt besök till någon av boulderveckorna istället men bestämde mig för att det skulle bli kul att testa att köra rep. Den mentala utmaningen att lära sig hantera höjdrädslan kändes absolut framförallt i början. Det hade varit smart att klättra mer rep under längre tid innan. Min höjdrädsla började lägga sig dag tre och då trampade jag loss ett steg och gjorde mitt första rep-fall. Bra påminnelse om att man sitter fast i repet men framförallt att man är högt upp och bara hänger i ett snöre.

Kalkstenen med sina många små grepp och steg, överhäng och tredimensionell klättring kändes ovant. Att lyckas hitta ett steg bakom sig när man är van vid att ha jämna släta boulders va minst sagt svårt. Man blir snabbt ödmjuk. Vi körde på hela dagarna och så här efteråt skulle jag gärna ha tagit det lite lugnt och klättrat fler lättare. Det blev lite onödigt mycket utmaning när vi som led #2 stod på en 35 m lång 6b i kokande sol.

Jag gick all in på lyxig turkisk frukost med omelett, fetaost, grönsaker och oliver och på kvällarna åt vi med Petzl-teamet. Spännande att, som en outsider, få inblick i hur det är att vara klätterproffs. Det är ungefär som när vi är ute och klättrar förutom att man gör det vare dag. Man äter tex ransonerad kvällsmat ur plastskålar medan man sitter på marken.

Där har ni det! Första halvan av resan. Nästa inlägg berättar jag om Olympos.

Guldtimme på Hönö

I söndags åkte vi ut till Hönö för en kvällstur. Vi lämna stan 16:30. Jag hade en sak i sikte. Att äntligen skicka Bodytoning med Glenn. Jag va på Hönö mycket för två år sen när jag flyttade tillbaka till götet och började bouldra mer ute. Då hade jag inte en chans och förra året blev det mest Utby och längst 158an.

Innan jul hade jag gjort några försök (på vägen hem från en heldag) och då kände jag att jag kunde skicka. Sen dess har jag visualiserat hur jag ställt ut högerfoten på svadelen, flyttat vidare händerna på dom små sluttarkrymparna och skickat. Jag va helt säker på att de skulle gå vägen.


Bild från några år sedan när Andreas, Michael, Jens, Lisa och dom andra körde Glenn

På färjan ut blev jag osäker och lite nervös. ”Jag har ju ändå gjort ungefär tusen försök utan att skicka. Varför skulle det funka idag?”. Vi gick direkt dit. Vi skojade om att Glenn satte ribban för kvällen. Kristofer kände lite och gjorde det snyggaste skick jag någonsin sett. Han gick upp. Henrik gled upp efter typ 4 försök. Och kvar stod jag. Försök 5, försök 6, försök 7 och helt plötsligt stod jag också där uppe.

Bodytoning med Glenn – Kan de vara Göteborgs finaste? Den får 3 stjärnor i min bok. Lätt.

Jag kom ner. Dom andra hade redan packat ihop och va på väg till Goldwing.

Kristofer gled upp och nu va det Henriks tur att göra det snyggaste skicket. Som om Goldwing va byggt efter honom. Jag hade flashförsöket kvar. Kom upp på vänsterfoten, reste mig, fick tag i högerhandssprickan, stod bra och ramlade av. Sen tog det ungefär 7 försök till innan jag kom upp igen. Då kom autopiloten igång. Jag som brukar var harig på toppningarna kände mig hur safe som helst. Flyttade upp fötterna. Mantla. Klar.

Goldwing – Sjukt fin att se på. Den får 1 stjärna. Lite för huffig start (kruxet) och lite ojämn för 2.

Jag kom ner. Dom andra har redan packat ihop och är på väg till Möte i västindien. Både Henrik och Kristofer gled upp rätt fort. Jag sparade den till nästa gång 🙂

De blåste kallt. Vi började leta efter nått med sol och lä. Hjälmen!

Jag hade försökt men aldrig klarat att få upp första högerfoten på Fettot har vita jeans innan. Efter några försök ramlade den också ner. Sjukt fint problem. Folk säger att den är väderberoende? Va vet jag. 2 stjärnor får den ivartfall. Den är både fin att se på och klättra.

Vi körde Abu Direkt (som jag gjort innan) – Även den får 1 stjärna i min bok.

Vi fortsatte på Abu Garcia men det kändes för tungt.

Det började bli mörkt. Henrik ville spana in Herr Thörnings slabb på vägen hem. Henrik letar krympare – ”…fastnar skruven på borsten borde det finnas nått att hålla i där…” eller?

Allt gick så fort. Plötsligt hade jag skickat Bodytoning, Goldwing & Fettot. Va ska jag göra nu då? Förslag på Hönöprojekt mottages tacksamt 🙂 Och kom inte dragandes med den eländiga Propellerolja 🙂

10 dagar i fontan – En historia med bilder

Vi va 3 som börja prata om fontan. Sen blev vi 12. Sen blev vi 10. Dom flesta förstagångsbesökare. Ett äventyr 🙂

Fortsätt läsa 10 dagar i fontan – En historia med bilder