Petzl Roctrip 2014 – Olympos – Del 2

Om du missat det så börja med att läsa Del 1 – Petzl Roctrip i Geyikbayiri.

Vi började några dagar i Geyikbayiri som ligger ungefär en timme rakt österut (in i landet) från Antalya. Sista halvan på veckan åkte vi vidare till Olympos som ligger söderut längst kusten ungefär två timmar från både Antalya och Geyikbayiri.

Olympos är en lång gata som leder ner till ett naturreservat och havet. Längst bort på gatan ligger Kardir’s tree houses där vi bodde. På vägen dit berättade busschauffören att alla hippies bor där. Hippieställe är kanske lite att ta i men det känns genuint och mysigt och bra mat med trevlig restaurang. Om jag förstod rätt så var det ägaren av Kadir’s tree houses som var en av de som varit med och utvecklat klättringen runt Olympos. Nån som vet om det är så?

Det hade regnat mycket när vi kom dit och lite otur att taket ovanför min säng var trasigt så allt var blött men de va bara att vända på sängen så var det game igen.

Direkt när vi kom fram gick vi ner till Cennet som är den stora sektorn i Olympos. Man går genom naturreservatet, till höger på stranden och sen är det en 15-minuters-prommenad. Man blir andfådd på vägen dit men det är inget mot vad man blir när man ser väggen. En slät och jämn kalkstensvägg typ 50 meter hög (?). Tänk er att någon lagt cement över en vanlig kalkstensvägg och bara lämnat kvar lite tufor här och var. Mer som en granitvägg på västkusten.

Kalksten verkar annars vara mycket överhäng och det är inte min favorit så gissa om jag blev taggad här. Det mesta var för svårt. De finare problemen är minst 7or och även många 8or. Det kan inte vara så vanligt med vertikala långa 8c tex? Vet ni några fler?

Jag fick feeling för en led som heter Cennet Cehennem och ligger längst till höger på Cennet-väggen. Det blev veckans projekt. Jag träffade en trevlig jänkare som hjälpte mig på projektet. När jag kämpade med höjdrädslan visade han hur man skulle göra genom att dyna redan när fötterna stod på bulten under. Trots hård fight är projektet är sparat till nästa gång 🙂 Hade jag bara hunnit köra några gånger till (med vila mellan) hade jag nog kommit i mål.

Jonas körde på en lång jämn vertikal-spricka – Bohuslänstyle. Det kan inte heller vara så himla vanligt på en kalkstensvägg? Eftersom jag inte är så bra på att jamma kämpade jag ett steg i taged med att laydbacka men det gick såklart ungefär lika långt som en boulder innan man var helt slut. Det vill säga man har 23 meter kvar när man flyger av första gången.

I Geyikbayiri luktade allt gött med örter. I Olympos luktade det mer salami. Jag funderade mycket på vad det var och till slut listade jag ut att det var ett träd som på riktigt luktar salami.

Det är så många saker som skiljer bouldering och rep. Tex har jag svårt för att köra för att sända på onsight. Att inte veta vilka grepp eller steg som är bra är ett stressmoment. Jag tar på greppen, flyttan handen till nästa, känner, flyttar vidare och så håller jag på så tills jag är trött. Jämför det med att jobba på sitt favoritproblem på en boulder 222 försök där man vet exakt hur rörelsen ska vara och utmaningen bara är att lyckas göra det.

Jag lärde mig att jag inte är höjdrädd. Jag kan stå uppifrån och titta ner för 27 meter och fotografera utan problem. Min hjärna vill bara inte fatta att jag sitter fast i repet. Hur ska jag få den att göra det? Ni säger; fallträning? Jag säger; Huvvaligen! Vi får väl se hur det går med det…

Det var min Roctrip i två blogposter. Det kommer säkert lite fler bilder efterhand! Sjukt trevligt och tack till Outside, C2, Petzel och alla som röstade på min bild som gjorde att jag kunde åka! Så himla kul!

Petzl Roctrip 2014 – Geyikbayiri – Del 1

I somras vann jag en resa till Petzl Roctrip. Förra veckan var jag där. En vecks höjdrädsla i ett jättefint land och helt klart har jag fått upp ögonen för att klättra rep. Jag har inte fotat rep innan och att ta en bild kändes som ett projekt så det blev sparsamt fotat från min sida. Jag fokade på hänget och klättret istället. Kul att testa på det också 🙂 

Det började med en underlig morgontaxi och förseningar på flyget. Tre timmar flygning och vi landar i Antalya men men man kommer ännu längre bort kulturellt. Turkiet ligger mitt mellan Europa och Asien och det känns att man inte är kvar i centraleuropa. Folk verkar rakare, mer nyfikna och har närmre till att prata med en när man går förbi. Små skillnader som känns stora? Eller är det bara att det är annat än vardagen som lurar mig att tycka det är exotiskt? Nån som känner igen det?

Första tre dagarna var vi i Geiykbayiri och klättrade heldagar efter det var sista halvan av veckan i Olympos. Jag fick nya göteborgsvänner och en trevlig sambo från Lofoten.

Innan resan hade jag klättrat rep ungefär 11 gånger så jag var lite nervös för hur det skulle gå. Jag hade funderingar på att försöka flytta mitt besök till någon av boulderveckorna istället men bestämde mig för att det skulle bli kul att testa att köra rep. Den mentala utmaningen att lära sig hantera höjdrädslan kändes absolut framförallt i början. Det hade varit smart att klättra mer rep under längre tid innan. Min höjdrädsla började lägga sig dag tre och då trampade jag loss ett steg och gjorde mitt första rep-fall. Bra påminnelse om att man sitter fast i repet men framförallt att man är högt upp och bara hänger i ett snöre.

Kalkstenen med sina många små grepp och steg, överhäng och tredimensionell klättring kändes ovant. Att lyckas hitta ett steg bakom sig när man är van vid att ha jämna släta boulders va minst sagt svårt. Man blir snabbt ödmjuk. Vi körde på hela dagarna och så här efteråt skulle jag gärna ha tagit det lite lugnt och klättrat fler lättare. Det blev lite onödigt mycket utmaning när vi som led #2 stod på en 35 m lång 6b i kokande sol.

Jag gick all in på lyxig turkisk frukost med omelett, fetaost, grönsaker och oliver och på kvällarna åt vi med Petzl-teamet. Spännande att, som en outsider, få inblick i hur det är att vara klätterproffs. Det är ungefär som när vi är ute och klättrar förutom att man gör det vare dag. Man äter tex ransonerad kvällsmat ur plastskålar medan man sitter på marken.

Där har ni det! Första halvan av resan. Nästa inlägg berättar jag om Olympos.