Ni vet vissa dagar när första problemet för dagen känns skit och redan där vet man att det inte kommer sändas. Igår var en sån dag så jag foka mer på kaffet, sällskapet och fotandet. Så fick jag sug igen och testade. Fortfarande kändes det för tungt. Mer foto. Solen var på väg ner så det rann guldskimmer över hela Hönö. Fint som snus och gött att va ute.
OBS! Varning för betaspoiler nedan!
Fredrik försökte på Traktor, tuffe Lars och Peter heja på och efter ny finbeta hade jag fotat färdigt och händerna höll på att förfrysa. Jag har känt på Traktor en gång för några år sedan men aldrig haft en susning men jag kände lite utan någon förhoppning om sänd. Fredrik smyger upp. Greppen är små och vassa och jag vill inte hålla i dem. Några försök till och jag får tipset att luta mer åt höger in i gaston samtidigt som jag trycker hårdare på vänsterfoten.
Två försök senare får jag balans och det går att resa sig upp. Jag är uppe tillräckligt och har balans för att flytta vänsterhanden lugnt till den lilla crimpen. Den är helt värdelös att hålla i men det behövs inte. Den är bara för balansen.
Jag flyttar upp högerfoten och får foten perfekt på de lilla steget. De är inte bra men foten sitter. Jag uppgraderar högerhanden till nästa gaston. Fortfarande känns det helt lugnt. Här börjar mina vanliga toppnojor. Jag fundera på om toppen kommer vara svår eller lätt? Står spottarna kvar? Va de högre än jag mins det? Blir Mikaela platt som en pannkaka om jag ramlar? Ligger hunden Doris på paddan? Jag funderar alltid för mycket när jag närmar mig toppen. Värdelöst. Har ni tips på hur man botar åkomman så säg!
Hursomhelst. Jag uppgraderar vänsterfoten till startsteget och står. Vänsterhanden upp till lilla crimpen och sen upp med högerhanden på toppen. Det är runt men bra. Vänsterhanden upp och efter lite letande hittar jag nått.
Jobbar upp fötterna och är uppe. Det gick så fort. Jag hinner inte tänka på vad som hände. Hur kom jag upp egentligen? Fredrik har inte ens hunnit gå ner än så det blir kramar, highfives och dans.
Någon minut senare är jag skakig. Fortfarande blandad med förvåning. En märklig känsla. Jag är helt tom i hela kroppen samtidigt som jag är skakig av adrenalin, förvånad och glad. Eftersändningskänslan.
Hursomhelst. Kul! Och fint problem som inte alls behöver vara så vasst som alla säger. Betatipset är (som vanligt) att stå på fötterna. Ut och sänd!
