Voodoo med sving, Utby

Konstigt att en sloper först är så himla dålig och sen rätt som det är några år senare vara minst helt okej. När jag körde Voodoo för några år sedan var det nått som gnagde. Jag hade kört en långemannsvariant helt utan ”voodoo-slopern” och det kändes precis som den franska fontans-gubben sa – You can do it like that, but in your heart you will always know. Samtidigt hade jag ingen lust att stå och hoppa till ett grepp så jag lyckades släppa den helt. Men så en dag gjorde jag några försök och vips.

Videon är från i början på november och idag är det nyårsafton. Gott nytt år!

Basonerar ni ut era projekt?

Jag har många långtids-projekt. Jag har aldrig varit blyg med att berätta dem. Det var två år sen jag var med på bild i Bergsport på Voodoo och fortfarande är det nästa gång den sitter.

För ett år sedan pratade jag med en vän som har Duell i Fontainebleau som sitt livsprojekt. Tänk hur svår en 8a-slabb är. Gissningsvis SVÅR. Jag skojade att jag kommer med champagnen när den sitter. Han svarade att han inte tänkt berätta för någon när han klarar den. Ingen film. Ingen blog. Inget Instagram.

Jag har tänkt en del på det här och såklart är det olika. Var och en blir ju salig på sitt sätt. Men så tänkte jag ett varv till. Hur skulle det vara att skaffa ett projekt och hålla det i princip helt hemligt. Inte berätta för någon att man försöker eller klarar det. Inte ett knyst.

Vad tror ni? Hur gör ni? Berättar ni? Är ni hemlighetsfulla? Varför / varför inte? Ger det något att berätta?

El Maco & Voodoo – en tisdag i Utby

I tisdags i förra veckan hade vi siktat in oss på ett kvällspass i Utby. Jag och Mathias ville klättra El Maco. Ola hade planerat inneklättring, men gjorde en omprioritering. Han mötte upp för att köra på Voodoo, men sa att han gärna körde själv för för att hitta fokus.

Tyvärr blev det lite som vanligt när jag och Ola ses, vi tramsar ofta så mycket att det blir svårt att hitta just fokus. Men Ola fick till några riktigt bra press innan vi tramsade för mycket. Snart sitter den!

Till både min och Mathias glädje kom vi, efter en del skavande, upp för El Maco. Det är en ganska hög boulder, men urtoppningen är inte så farlig om man vet hur man ska stå.